I går delades Nobels fredspris ut till EU. Priset mottogs av tre inte så visa män som mer än några andra personifierar den problematiska väg EU slagit in på. Kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso, presidenten Herman van Rompuy och parlamentets ordförande Martin Schults kämpar alla på var sitt håll för att EU ska expandera långt bortom sitt ursprungliga syfte som dialogforum och frihandelsområde.
I söndags var Oslos gator fyllda med demonstranter som protesterade mot att EU fick priset. Tidigare pristagare, bland annat den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, har krävt att priset ogiltigförklaras. Samtidigt är EU-områdets kris inte nära någon lösning. Det är en exceptionellt dåligt tidpunkt att ge EU något pris överhuvudtaget.
I en annan del av Europa: Silvio Berlusconi offentliggjorde under helgen sitt politiska comebackförsök inför parlamentsvalet i vår. Kaos lät inte vänta på sig. Premiärministern Mario Monti valda genast att avgå. Räntorna på italienska obligationer har skjutit i höjden. Börsen i Milano skakar inför vad som komma skall. Bara Mediaset, den gladlynte fifflarens eget bolag, går framåt.
Hur ska vi bemöta dessa två problem; fredsprisets tilltagande urartning och hotet om en berlusconiansk återkomst?
Jag har ett modest lösningsförslag jag tror alla kan enas om. Kan vi inte i god europeisk konsensusanda redan nu komma överens om att Nobels fredspris 2013 går till Silvio Berlusconi? Förutsatt att han inte blandar sig i Italiensk politik något mer.
Alla inblandade skulle tjäna på det. Berlusconi får ära, glans och lite fickpengar, Italien slipper honom vid rodret i Rom och den Norska Nobelkommittén får fortsätta att ge utmärkelsen till grovt oförtjänta pristagare.
En klassiskt win-win-situation helt enkelt.