Från Bohman till Borg

Linköping2014-02-24 03:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Anders Borg hotar med skattehöjningar för att stärka de offentliga finanserna. Nu ska det samlas i lador och byggas skyddsvallar, är finansministerns stränga budskap detta valår. Säkert som amen i kyrkan ska väljarna kunna lita på M som den orubbliga garanten för budgetdisciplin, ansvarsfull ekonomisk politik, buffertar och överskottsmål. Socialdemokraterna står för samma politik, om inte ännu strängare. Envist försöker S ge sken av att Borg istället ägnar sig åt lättsinnigt vanstyre.

Beviset skulle vara ett budgetunderskott på 87 miljarder, en kenyanisk stimulans för att gasa på konjunkturen men som tydligen ändå riskerar att köra Sverige i botten - trots att statsfinanserna som helhet är internationellt erkänt robusta. Herregud, jag undrar vad dagens S då hade sagt om gårdagens M! Gösta Bohman lade grunden till att partiet blev borgerlighetens ledande kraft, men 70-talets evangelium på den offentliga ekonomins område bär inte mycket likhet med det Borg numera predikar.

Tag exempelvis Moderaternas budgetmotion från 1973. Där gick Bohman till angrepp mot Palmes S-regering för att vara galet återhållsam med pengarna. Istället krävdes radikalt expansivare åtgärder. Motionens slutsats är minnesvärd: "Huruvida budgetunderskottet därmed minskar eller ökar är i sammanhanget irrelevant". Så fortsatte den spendersamma firman Bohman & Co även framöver. 1976 slog Moderaterna nonchalant fast i sin partimotion att budgetsaldot var ett "dåligt och skäligen ointressant" mått på hur ekonomin fungerade.

Om Palme och Sträng bäddade för den krasch som de borgerliga regeringerna sedan vilset tvingades hantera, är frågan hur djupt under isen Sverige hade sjunkit med Bohmans finansiella Titanicpolitik från 70-talets första hälft. Även som ekonomiminister 1978 deklarerade Bohman frankt att offentliga underskott inte var något bekymmer. Vi bör nog vara tacksamma över att inte Bohmans ande längre svävar över finansdepartementet. Eller så är det precis det den gör. En osalig sådan i Anders Borgs mardrömmar. Men kanske ännu mer i Magdalena Anderssons.

Läs mer om