Våren 1910 anlände Evert Taube till Buenos Aries med den brittiska ångaren Princess of Wales. Han mönstrade av och blev kvar i fem år. Taube försörjde sig bland annat som spårvagnskonduktör, han arbetade på järnvägsbyggen och deltog i anläggandet av bevattningskanaler vilka löpte som blåa band över Pampas gröna slätter.
Den dynamiska miljön gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det var här han inspirerades till några av sina folkkäraste visor, som "Fritiof och Carmencita". Fyra sekler tidigare hade de spanska sjöfararna kommit dit, hungriga på rikedomar att hänsynslöst plundra från ursprungsinvånarna. Argentina, "Silverlandet", döpte spanjorerna sin besittning till. Nu var Argentina en självständig nation sedan 1800-talets början. Efter en knackig start flödade åter silvret decennierna kring 1900, i större omfattning än någonsin förr.
Pampas väldiga markarealer hade odlats upp för produktion av spannmål och bete för köttkreatur. Den effektiva jordbrukssektorns export till jordens alla hörn fick ekonomin att blomstra. Det attraherade i sin tur utländska investerare. London, globalt finanscentrum innan New York tog över, älskade Argentina. Få länder ansågs lika kassaskåpssäkra gällande avkastning på satsat kapital. Behovet av arbetskraft och möjligheterna till en bättre chans i livet lockade även båtlaster med emigranter.
En av dem var alltså Evert Taube. Det Buenos Aries han mötte sprakade av välstånd, optimism och franskinfluerad kultur. Påkostade vackra byggnader kantade gatorna och 1913 fick Buenos Aries, som första stad inom den södra hemisfären, en tunnelbana. Utvecklingen syntes bländande ljus. Det talades om Argentina som den sydamerikanska motsvarigheten till USA i Nordamerika.
Dessa dagar, 2014, står Argentina inför sin sjätte statsbankrutt sedan andra världskriget. Landets kreditbetyg är ett skämt, den internationella kapitalmarknaden är stängd, det silverglänsande välståndet är förskingrat. Hur kunde en nation hamna så katastrofalt på dekis?
Man kunde nästan tro att de gamla spanska kolonialherrarna gjort comeback för att stjäla, suga ut och härja. Men Argentina har förstört sig själv. Skulden är dess säregna politiska kultur som etablerades när Mussolinibeundraren Juan Perón grep makten på 1940-talet. Vid denna tidpunkt togs bara för givet att levnadsstandarden ständigt skulle stiga. Perón lovade allt till alla. Han köpte arbetarklassens hjärtan genom bröd (lönepåslag, sociala förmåner) och skådespel (den PR-begåvade presidentfrun och skojaren Evita). Utländska verksamheter nationaliserades, samtidigt som inhemska industriägare "skyddades" genom höga tullmurar och konkurrenshämmande lagstiftning.
En omfattande parasitär byråkrati slog klorna i samhällsbygget. Politiken blev ett gyckelspel av bedrägerier och mutor. Ingen kunde längre göra affärer utan att dras ner i korruptionsträsket. Så har det förblivit, tyvärr lever den förföriska myten Perón fortfarande stark. Peronismen har - trots sin falskhet, vulgära populism och eklektiskt idémässiga röra - rotats i den argentinska myllan på ett sätt som (utan jämförelser i övrigt) påminner om bundenheten till Per Albins folkhemsideologi i Sverige. Detta kan man moralisera över. Men tänk om ödet istället gett oss Perón och Argentina Per Albin?