Vad gäller citatet ovan? Ett midsommarfirande i Mora? Skansen en kväll i juli? Lasse Åberg-filmen ”SOS”? Nej, det handlar om pressträffen för årets sommarpratare i P1. En av dem som förärats en och en halv timmes sändningstid är Karin ”Kakan” Hermansson, konstnär och programledare i P3 och TV4. Hon säger sig vara ”fruktansvärt förbannad” över ”hur många vita” som liksom hon ska sommarprata i år. Det är alltså bristen på mångfald i urvalet som hon vänder sig emot, även om hon själv bidrar till all denna ”vithet”. Mottagare av den största kritiken är dock inte Sveriges Radio, utan en svensk sommartradition: midsommar.
Sommar är ett radioprogram som skildrar berättelser. Men Hermansson kategoriserar och dömer människor efter hur de ser ut, inte efter deras historier. När
Hermansson dessutom buntar ihop bristen på mångfald med kransar i håret, allsång och nationalism gör hon emellertid sin egen kamp en otjänst. Imorgon är det Sveriges nationaldag. Den uppmärksammas lite lagom runt om i landet, mest för att det numera är en röd dag. Den verkligt svenska sommarhögtiden firas i stället om två veckor, på midsommarafton. Då är det ”nationalistiskt med kransar i håret och allsång och allting”, för att använda Hermanssons ord. I min lokala idrottsförening gör föräldrar och ledare varje dag ideella insatser och jobbar hårt för att samarbeta med skola och kommun. Bland annat för att välkomna nyanlända barn och deras familjer till föreningen som en inkörsport till civilsamhället. Midsommarfirandet om några veckor är en av årets största händelser för föreningen. Då hissas flaggan och det dansas kring midsommarstången invid fotbollsplanen, det säljs lotter och det blir – definitivt – kransar i håret.
Det handlar om att fira ljuset och sommaren i social gemenskap med andra. ”Kakan” Hermansson förfular detta genom att koppla det till ”vitt” och ”nationalism” – ett begrepp som helt håller på att kidnappas av krafter ointresserade av mångfald och tolerans. Hermansson, en mångfaldens förkämpe, hjälper dessa krafter på traven genom att slänga majoriteten av svenska folket i armarna på Sverigedemokraterna, som tackar och tar emot.
Men jag vägrar. Jag vägrar låta svenska flaggan och midsommarfirande, blåsippor och nationalsången tillfalla dem som vill utesluta i stället för att inkludera. Jag vägrar se på när personer som resonerar som Hermansson inte bara låter det ske, utan driver på genom att vanställa traditioner som de flesta gillar och värnar om. Vad uppnår man med att förlöjliga Svenssons och peka ut dem som rasister för att de sjunger Idas sommarvisa? Svaret är ingenting. Man förlorar. Förlorar mot och göder dem som önskar befästa vi och de-tänket.
Jag – iklädd blomsterkrans dansande runt midsommarstången - vägrar gör dem den tjänsten.