En fantastisk utveckling eller ökade hälsoskillnader? Under onsdagens landstingsfullmäktige skildrades två väldigt olika bilder av vården i Östergötland av Marie Morell (M), landstingsstyrelsens ordförande, respektive Emil Broberg (V), gruppledare. Vem ska man tro på?
Generellt sett är östgötarna vid god vigör. Medellivslängden ökar och den medicinska utvecklingen går framåt, vilket ger mer välmående patienter. Vi är friskare, har större förtroende för sjukvården och även om fetma tycks ha blivit lite vanligare, minskar alkoholkonsumtionen och rökningen. Många goda nyheter – Marie Morell har alltså rätt.
Tyvärr har Emil Broberg det också. Samtidigt som andelen personer som anser att de har god hälsa ökar, finns ett undantag i gruppen med låg utbildning. Skillnader syns också mellan män och kvinnor, liksom mellan de med eller utan ekonomiska problem. Visst kan ett mått av relativism urskiljas, det vill säga när några personer mår mycket bättre blir skillnaden gentemot dem som inte gör det större än om båda grupperna stått stilla hälsomässigt. Men det är långt ifrån hela förklaringen. I landstingets årsredogörelse för 2013 skriver landstingsdirektör Barbro Naroskyin att det ligger ”en utmaning i att nå de människor som inte anammat de hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande budskapen”.
Ingen enkel utmaning! Socioekonomiska skillnader går att skönja redan på sexåringars tandhälsa – trots att tandvård är avgiftsfritt för barn och ungdomar upp till 19 år. År 2009 var nästan 90 procent av sexåringarna boende i områden med den högsta disponibla inkomsten kariesfria. Andelen för de som bodde i områden med lägst inkomst var inte ens 50 procent. Bland vuxna personer finns tydliga samband mellan förlorade levnadsår och disponibel inkomst liksom utbildningsnivå. Detta enligt Östgötakommissionen för folkhälsa.
Landstinget har inte legat på latsidan för att nå de socioekonomiskt svagare grupperna. Flera hälsofrämjande initiativ har tagits genom exempelvis riktad information och erbjudanden om hälsoundersökningar. Vänsterpartiet tycker inte att den borgerliga landstingsmajoriteten har gjort tillräckligt. Det är fullt möjligt att mer går att göra, men frågan måste också ställas om hur långt politiken ska gå i strävan mot bättre folkhälsa. En bortre gräns bör sättas med hänsyn till såväl den enskildes integritet som egna ansvar.
Ta rökning som exempel: landstinget anger sjukdomsförebyggande insatser på tre nivåer: individ, grupp samt strukturinriktat. De två första handlar om hjälp enskilt eller i grupp. Den tredje kan innebära ”lagstiftat förbud mot tobaksrökning på allmänna platser för att skapa säkra lekplatser för barn”. Här tas steget från erbjudande till tvång. Det är ett steg för långt. Politiken ska inte tvinga människor till god hälsa, även om intentionen är välmenande.
Hälsa handlar dessutom om så mycket mer än sjukvård. Det påvisar också Östgötakommissionen. Sociala nätverk, arbetssituation, fritid med mera spelar in på upplevelsen om hur vi mår. Det är uppgifter övermäktiga landstingspolitikerna att lösa åt östgötarna. Frågan är om vi ens vill att de ska försöka.