Det var en dålig idé då, och han blev följaktligen sågad längs med fotknölarna. I går återkom Hamilton med sitt förslag på Expressens debattsida. Men förslaget har inte blivit bättre av att få ligga i träda i två veckor.
Han skriver att de borgerliga partierna nuförtiden liknar varandra till den grad att man lika gärna kan slå sina påsar ihop. Att man samregerat i sex år på ett mycket bättre sätt än vad tidigare borgerliga regeringar gjort tas som intäkt för det. Ett borgerligt storparti skulle således dominera svensk politik efter 2018, spår han.
Tillåt mig tvivla.
Den borgerliga alliansen är tvivelsutan bland det mest omvälvande som skett i svensk politik. Efter decennier av kräftgång i socialdemokratins skugga lyckades borgerligheten vrida Socialdemokraternas gamla trumfkort - regeringsduglighet och ekonomisk ansvarskänsla - ur deras grepp. Att slå ihop den borgerliga fyrklövern vore att slänga bort den positiva dynamik som gjort det möjligt.
Det är väl värt att komma ihåg att det bara är en gång i vår historia som ett parti vunnit egen majoritet i ett riksdagsval. Det var i 1968 års andrakammarval. Varför skulle ett stort borgerligt parti lyckats med det Socialdemokraterna bara lyckades med en gång under hela sin storhetstid? Risken är överhängande att ett borgerligt storparti skulle bli betydligt mindre än summan av sina delar. De åsiktsmotsättningar som hela tiden är ett orosmoln för Socialdemokraterna kan av en borgerlig allians lättare hanteras genom de olika partierna. Skulle inte ett stort borgerligt parti snabbt brytas upp i falanger som till förvillelse liknade de gamla partierna, månntro?
Nej, hellre än att slå ihop alliansen, och hoppas att resultatet ska fungera som ett "stort tält", borde de borgerliga partierna bli bättre på att odla sin särart. Samtidigt som alliansplattformen ligger fast.
Det är alltjämt så att enade vi stå. För enade vi falla.