Det märks inte minst i centrala Linköping, där Folkpartiet dessa dagar köpt sig utrymme på affischtavlorna för sina två huvudbudskap. ”Rösta för skolan” är det ena. Vilket då skulle vara att välja Folkpartiet, givetvis. Men den uppmaningen har inte längre samma fräschör som förr. En rimlig invändning är ju att FP redan fått åtta år i regeringen till att genomdriva sin högprofilerade skolpolitik. Med klent resultat. Trots ett energiskt reformarbete av Jan Björklund och ökade resurser till utbildningsväsendet skymtar ännu inget ljus i tunneln. Vilket förstås är ett pedagogiskt problem att förklara.
Sanningen är dock att Folkpartiet inte gjort något dåligt jobb gällande skolan. Många satsningar är goda och hedervärda. Men verktygen som står till den politiska sfärens förfogande (vilka i huvudsak är två: regleringar och skattepengar) har svårt att bita på skolkrisens orsaker, som främst tycks ligga på värderingsplanet. När stora delar av lärarkåren visar tecken på demoralisering, när elevernas flit och disciplin lämnar en hel del övrigt att önska, när många föräldrar flytt ansvaret för barnens studier - vad ska då Jan Björklund göra? Han kan rycka och dra i spakarna på sitt departements kontrollrum. Effekten blir begränsad, eftersom lösningarna är för svårfångade och i mycket ligger bortom räckvidden för regeringspolitikens maskineri.
Det hindrar emellertid inte folkpartisterna från att försöka styra medborgarnas beteenden på ett annat område. Det andra huvudbudskapet på FP:s affischer i vårt offentliga rum lyder ”Feminism utan socialism”. En oblyg vädjan till oss att se FP som alternativet till Gudrun Schyman, vars skapelse Feministiskt initiativ fått ett betydande genomslag i media och opinion. Här är något hett och fräscht att exploatera i motsats till den slitna skolfrågan.
Både i Almedalen, och under den gångna helgens sommartal i Göteborg, ägnade Björklund stort utrymme åt att framställa FP som borgerlighetens svar på de schymanska locktonerna. FP har förvisso ett historiskt arv att falla tillbaka på inom jämställdhetspolitiken (kamp för kvinnlig rösträtt exempelvis). Men partiet tyngs också av en från liberala utgångspunkter besvärande fallenhet för social ingenjörskonst, där man inte skyr att använda statsdirigerande ingrepp i syfte att ”korrigera” människors privatliv i mer ideologisk önskvärd riktning. En och sedan två pappamånader i föräldraförsäkringen duger inte längre för FP. Ytterligare en tredje månad för att uppfostra Sveriges familjer krävs av Björklund. Därtill med en fördubblad ”jämställdhetsbonus” på skattebetalarnas bekostnad. Och i bakgrunden vilar hotet om lagstiftad tvångskvotering av börsbolagens styrelser, ett solklart övergrepp på näringsfriheten och äganderätten.
”Feminism utan socialism”? Blåklinten har vissa röda nyanser ändå. Den bristande respekt som FP har för politikens gränser, parat med den illa dolda opportunismen att haka på Schymans framgångsvåg, skämmer onekligen partiets jämställdhetsoffensiv. Även om utfallet i praktisk politik antagligen inte blir mycket bättre än inom skolan. Människosläktet är, på gott och ont, inte så lättstyrt trots allt.