Då, 1956, var tennisen en typisk överklassport där groggande och cigarrökande farbröder i vita kläder lunkade runt på banan. Att tävla för pengar var icke-gentlemannamässigt och medförde obönhörlig avstängning från den etablerade tennisvärlden. Den som ville tillhöra toppeliten gjorde bäst i att vara ekonomiskt oberoende, eftersom det i princip var omöjligt att försörja sig hyfsat på sporten.
Björn Borgs ursprung var enkelt. Han växte upp i en epok, och på en plats, som var allt annat än gynnsam jordmån för en blivande femfaldig Wimbledonmästare. Hemstaden Södertälje kan i backspegeln ses som det kollektivistiska folkhemmet i kubik med sin heliga treenighet av företaget (Scania), partiet (Socialdemokraterna) och lagidrotten (hockey). Vad brydde sig Borg? Han fick tennisracketen i hand som ett magiskt trollspö och lät sig aldrig fångas.
"Min kick var i grund och botten att göra något själv", förklarar Björn Borg i en ny bok om det svenska tennisundret ("När vi var bäst" av Mats Holm och Ulf Roosvald). Den kicken drev honom till att tjurskalligt gå sin egen väg, oberoende av vad andra tyckte. Han vägrade till exempel att ändra sin "orena" spelstil, trots ihållande kritik mot särskilt den dubbelfattade backhanden. Samtidigt, i 60-talets slut, föll tennisens aristokratiska spärrar när den föråldrade amatörregeln äntligen avskaffades. Marken började skälva, en ny tid randades. Idrottens kommersialisering, Borgs makalösa framgångar och glamrocksliknande status, förebådade paradigmskiftet till 1980-talets liberala våg av marknad och individualism.
Betecknande är de kluvna känslor som Björn Borg väckte på hemmaplan under storhetsdagarna. Han var en av oss och ändå inte. Mängder av svenskar inspirerades till att skaffa boll och racket. Men den nationella stoltheten grumlades av att Borg fortsatte att utmana folkhemmets jantelagar. Han hade hoppat av skolan för att satsa på sin dröm. Men fick inte lämna Sverige för att slippa skatta bort lönen av sin möda. Flytten till Monaco 1975 utlöste ett ramaskri. Borg ansågs osolidarisk, svekfull och utmålades som en girig landsförrädare. Kort därefter flyttade även Ingemar Stenmark till Monaco, fast utan större rabalder. Borg var pionjären som fick ta smällen.
Sedan, 1976, var det istället den socialdemokratiska högskattestaten som hamnade i vanrykte när Ingmar Bergman jagades ur landet av nitiska skattebyråkrater och Astrid Lindgren krävdes på 102 procent i marginalskatt. S-regeringen förlorade valet och partiets 44 år långa kvävande makthegemoni bröts - symboliskt nog i samma veva som Borg vann sin första Wimbledonseger. Kommande decennier skulle Sverige bli mindre konformistiskt, mentaliteten friare och klimatet öppnare. I vidare mening övergick särlingen och enmansrebellen Borg, tidigare så apart, till att snarare bli ett normerande ideal. Som Mats Holm och Ulf Roosvald skriver: "I den mån proffstennisen erbjöd en framtidsvision för samhället var Björn Borg bilden av den outtröttliga handelsresanden, den enkla människan som med hårt arbete och flit kunde skära guld åt sig själv". Inte illa för en vanlig Södertäljekille.