I onsdags presenterade finansminister Anders Borg (M) vad oppositionen hoppas ska bli hans sista budgetproposition. Den så kallade "våpen" måste vara frustrerande läsning för Magdalena Andersson (S) och Co, för Alliansen ger dem inte mycket att klaga på. Lejonparten av spenderarutrymmet på 5 miljarder kronor går till skolan och det så kallade lågstadielyftet, innebärande mindre klasser och fler lärare. En stor, ekonomisk satsning som förmodligen mest är pengar i sjön. Correns krönikör Thomas Gür utvecklar resonemanget kring de dyra skolreformerna nedan.
Så varför lägger regeringen ändå förslagen? Alliansen har haft det tufft i skolfrågan på sistone. Socialdemokraterna undrar hånfullt hur länge de ska stå till svars för de dåliga svenska skolresultaten. Alliansen har sått många frön för förändringar, nu måste skörden inväntas. Men att vänta och se, är inget kraftfullt budskap i en valrörelse. Reformvilja måste visas! Alltså lägger regeringen förslag som den vet att oppositionen inte har några större invändningar mot. ”Det är bra att man efter åtta år har kommit på att det är bra med mindre klasser i skolan”, kommenterade till exempel Ulla Andersson (V), ekonomiskpolitisk talesperson, med tillägget: ”Det är nog bara för att det är valår” (Riksdag & Departement). I det sista har hon säkert alldeles rätt.
Regeringens genväg för att slippa den via mer invecklade försvar för sin politik, går över fler områden än skolan. Skatterna är ett. 2006 vann Alliansen valet på sänkt skatt för dem som arbetar. Försvaret löd ökade ambitioner att jobba, höjd tillväxt och fler arbeten. På de snart åtta år som gått har oppositionen så enträget hävdat att skattelättnaderna gjort att välfärden urholkats, att folk har börjat tro på det. Trots att mätningar visat att så inte alls är fallet. Men den diskussionen vill Borg, Reinfeldt och de andra helst undvika. I stället går de nu till val på höjda skatter – visserligen inte på arbete men på tobak, alkohol och fordon – för välfärdens skull. Därmed tyglas oppositionen. I utfrågningen i 24Corren i tisdags sade Reinfeldt att han var nöjd med de skatter som sänkts eller tagits bort. Det innebär en moderat statsminister som är nöjd med världens näst högsta skattetryck!
Kommer Alliansens taktik, att låta sig styras av oppositionens och opinionens krav, att lyckas? Det som talar för det är osäkerhet hos mittenväljarna som kan välja det säkra kortet (den sittande regeringen) framför en instabil opposition. Och de som föredrar skattesänkningar framför höjningar, kan gorma bäst de vill. Risken att de inte lägger sin röst på Alliansen är liten, eftersom alternativet är ännu värre. Priset för denna foglighetens politik blir en infantilisering av debatten när de mer komplicerade resonemangen får ge vika för de enkla. För politikens långsiktiga utmaningar inom exempelvis skolan, företagen och ekonomin, bör vi också oroa oss. Regeringen borde visa väljarna som tänker bortom valdagen lite mer förtroende.