Fackföreningar är arbetstagare som frivilligt sluter sig samman i syfte att bättre kunna hävda sina rättigheter. Inget konstigt. Problemet är när organisationen förstelnas till att främst värna sig själv och den egna ombudsmannakulturens maktsträvanden, på bekostnad av enskilda arbetstagares intressen och mot deras uttalande vilja. Till exempel genom att utsätta företag för stridsåtgärder som de anställda inte önskat. Vems ärende går facket då? Och ska facket inte behöva ta något ansvar alls om företaget ruineras på kuppen? Frågan har fått brännande aktualitet med Livsmedelsarbetarförbundets blockad mot Ingeborgs bageri, som det skrivits mycket om i Corren senaste tiden. Ett annat upprörande fall i Linköping inträffade 2006, då Henrik Gustavssons byggfirma HGS sattes i blockad av Byggnads.
Bakgrunden var att facket krävde ett kollektivavtal som inkluderande granskningsavgifter (innebärande att 1,5 procent av de anställdas löner skulle betalas direkt till fackets kassa). Gustavsson och hans tre anställda, som inte ens var fackmedlemmar, avböjde. Byggnads ville inte redovisa om granskningsavgiften användes till finansiering av politisk kampanjverksamhet. Dessutom var villkoren på HGS lika bra eller bättre än vad kollektivavtalet stipulerade. Byggnads vägrade acceptera ett nej och ströp leverantörernas samarbete med HGS. Under pågående konflikt ogiltigförklarade Europadomstolen det ljusskygga granskningsavgiftssystemet. Byggnads fick backa. Fast då hade den årslånga - olagliga! - blockaden redan tvingat HGS i konkurs och de anställda förlorat sina jobb. Det enda Henrik Gustavsson hade kvar var hundratusentals kronor i skulder. Byggnads ryckte likgiltigt på axlarna.
Men Gustavsson har, med juridiskt bistånd från Centrum för rättvisa, begärt skadestånd av facket på dryga miljonen för intrång i hans medborgerliga fri- och rättigheter. Nu ligger ärendet hos Högsta domstolen. Förhoppningsvis blir det ett utslag som leder till mer sans och balans när facket är i farten fortsättningsvis.