Just innan påsk avslöjade Göteborgs Posten att Frank Baude, långvarig ordförande (1970-1998) för Kommunistiska partiet tidigare KPLM(r), har lämnat sitt parti. Baude meddelade sitt utträde i ett brev till Göteborgsavdelningens styrelse, där han uttrycker sin besvikelse över avdelningens, partiets och partitidningen Proletärens brist på aktivitet och handling i viktiga frågor. På ett område anser dock Baude att de har varit för aktiva och det gäller ”det nya ivrandet för feminismen i partiet”. Han skriver att ”feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning” och att det i ”marxismens klassiker finns ingenting att hämta för dem som vill försöka förena denna borgerliga idériktning med proletär politik”.
Inte många är nog i dag beredda att hålla med Baude om att feminism är en rakt igenom borgerlig idériktning. I begynnelsen av kampen för kvinnors lika rättigheter var det emellertid liberaler som stod i främsta ledet. John Stuart Mill (1806-1873) var en av de första att införliva kvinnor i frihets- och jämlikhetsbegreppen. Innan honom hade kvinnliga tänkare som Mary Wollstonecraft och Olympe de Gouges inspirerats av den franska revolutionens budskap och att dess budskap frihet, jämlikhet och broderskap skulle gälla även kvinnor. För kvinnor är också människor! Och människor har rättigheter.
Däribland rösträtt. Correns krönikör Barbro Hedvall skriver i sin bok ”Vår rättmätiga plats” att ”i rösträttskampen dominerade borgerliga kvinnor med utbildning och manschettyrken. Arbetarkvinnorna var förhållandevis fåtaliga och föredrog i allmänhet sina egna organisationer”.
I detta avseende kan man alltså ge Frank Baude rätt; feminism i sin ursprungliga form var främst en borgerlig, eller i alla fall en liberal, idériktning.
Sedan 1921 har feminismen utvecklats och förgrenats, och blivit ett vardagligt inslag i den svenska politiska debatten. Enligt den politiske filosofen Will Kymlicka finns ingen politisk teori så mångsidig som feminismen, eftersom den inbegriper alla de andra teorierna. ”Sålunda finns det liberal feminism, socialistisk feminism, till och med libertariansk feminism”, skriver Kymlicka i sin för statsvetarstudenter kända bok ”Modern politisk filosofi”. Mången svensk politiker kallar sig numera feminist, allt från moderater till kommunister. Det parti som inte har jämställdhet på agendan ifrågasätts gällande såväl människosyn som modernitet. Inför valet 2006 dök dock det första parti med feminism som grundläggande ideologi upp: Feministiskt initiativ. Partiet underkänner övriga partiers ”kryddning” av sina ideologier med feminismen. FI har den som utgångspunkt och ser sig självt som ”ett nytänkande parti i ett gammalt patriarkalt politiskt landskap”.
Det är dock svårt att frikoppla FI från höger-vänsterskalan. Partiets grundare och främsta företrädare Gudrun Schyman var under tio års tid (1993-2003) framgångsrik partiledare för Vänsterpartiet. Men att FI och politisk feminism av i dag är starkt kopplat till vänster är inte bara Schymans bakgrund orsak till. Till mångt och mycket består den feministiska agendan av att förändra människors levnadsvillkor – inte minst i privatlivet. Hushållsarbete ska exempelvis räknas in i BNP, anser FI – för att belysa kvinnors totala arbetsinsats. Detta är en lika politiserande som kollektivistisk idé, hemmahörande i vänsterns hörna av den politiska ringen. Träffande nog är det här inslaget inom feminismen, politik för familjen och det obetalda hushållsarbetet, ett av de som Frank Baude vänder sig emot i sitt utträdesbrev: ”Att organisera partimedlemmarnas familjeliv kan ju aldrig vara en fråga för ett revolutionärt parti. En sådan inställning ligger ju närmare Jehovas vittnen eller någon annan religiös sekt. Men sekterism andas det”.
Feminismen som ideologi hör inte hemma till vänster, men i FI:s tappning tränger den sig ner och retar gallfeber på dem som sedan länge är hemmastadda på flanken. I en ledare i tidningen Dagens ETC anser Göran Greider att Schyman, om FI i den sista opinionsmätningen innan valet får 3 procent av rösterna (i Sifos senaste får partiet 1,3 procent), bör uppmana sina väljare lägga sina röster på ett rödgrönt parti i stället. Annars riskerar FI bara ta röster från vänsterblocket och därmed gynna de borgerliga och SD, menar Greider. Han får medhåll av den upprörda vänsterdebattören Daniel Suhonen, som kallar en röst på FI ”bortkastad” om partiet inte kommer in i riksdagen (P1 Morgon 16/4). Schyman vägrar, naturligtvis, och anser att såväl Greider som Suhonen uppvisar förakt för den demokratiska processen. Men i sitt svar till Greider tycker hon att han borde uppmana rödgröna väljare att rösta på FI! Att FI främst är ett alternativ för rödgrönt sinnade tycks debattörerna dock tämligen överens om.
För borgerliga väljare är problemet med dagens feminism, vilken FI försöker ta patent på, strävan efter att göra det privata offentligt. Hushållsarbete, föräldraledighet och dagislämningar är intressen som många människor upplever - däribland Frank Baude! - som högst privata och ingenting som politikerna ska lägga sig i. Kvinnor ska ha samma möjligheter i livet som män, och gällande exempelvis föräldraförsäkringen är den redan individualiserad - hälften av dagarna tilldelas vardera förälder. Sedan kan de överlåta dagar sinsemellan efter eget behov och huvud. Den privatsaken är det många feminister, från höger till vänster, som vill minska eller helt ta bort. Det rimmar illa med frihet och självbestämmanderätt. Ett pris värt att betala för 50-50-jämställdhet? Ja, om det lär högerfeministerna fortsätta att vela kring. För vänsterfeministerna är saken färdigdiskuterad.