"Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien."
Den pastorala idyllen i habsburgarnas Österrike-Ungern, som författaren Stefan Zweig ovan skildrar i sina memoarer "Världen av igår", avbryts av nyheten att dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand blivit skjuten i Sarajevo den 28 juni. Underrättelsen tas emot med jämnmod. Strax återgick allt det normala, skriver Zweig: "Folk pratade och skrattade, sent på kvällen spelade musiken åter i lokalerna. Det fanns den här dagen många i Österrike som i sitt stilla sinne drog en lättnadens suck över att den gamle kejsarens arvtagare nu var borta, till fördel för den mycket omtyckte unge ärkehertig Karl."
Men bakom kulisserna, långt över de sorglöst sommarfirande européernas huvuden, utlöste mordet på Franz Ferdinand ett ödesdigert diplomatiskt drama. Det var ett invecklat politiskt prestigespel mellan kontinentens rivaliserande stormaktsregimer, där insatserna nonchalant höjdes och ingen förmådde besinna sig förrän det var för sent. Den 28 juli, för exakt hundra år sedan, förklarade Österrike-Ungerns härskarelit krig mot sin illa tålda granne Serbien, som man höll ansvarig för attentatet (egentligen en förvändning för att ge serberna en rejäl, efterlängtad näsknäpp). Konflikter på Balkan var inget nytt och hade hållits begränsade tidigare.
Denna gång tippade emellertid den maktbalansbaserade europeiska säkerhetsordningen ner i avgrunden. Under den "svarta veckan" förmörkades sommaren av krigsförklaringar som mekaniskt följde slag på slag efter att Österrike-Ungern tryckt på knappen. Europas statsmän hade förlorat kontrollen över skeendet och snubblade in i katastrofen som åren 1914-18 skulle kräva miljoner människoliv och för alltid rubba världen ur dess gängor. Kriget var inte oundvikligt, långt därifrån. Men det blev ett syndafall som födde den moderna epok som vi, på gott och ont, känner som vår egen. Aldrig skulle dock solen stråla på samma sätt igen. Som historikern Barbara W Tuchman skriver i sin klassiska bok "Det stolta tornet" om decennierna innan första världskriget:
"Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare. Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje. Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället."