"Vi måste föra ut att väldigt många köksbordsfrågor avgörs på europeisk nivå. Väljarnas röst gör skillnad", sa Centerpartiets Annie Lööf nyligen i SvD. Hon och andra svenska politiker är bekymrade över att vårens Europaparlamentsval åter blir en avslagen affär. Låt oss därför hoppas att Annie Lööf verkligen lyckas föra ut väldigt många pedagogiska exempel på EU:s förkärlek till köksbordsfrågor. Och detta olyckliga faktum sätter eld i baken på mindre engagerade väljare. Ty är det någonstans som EU inte ska vara, så är det i människors kök.
Kandidater på partiernas EU-listor vars politik innebär fortsatt (eller mer) överstatlig vardaglig interventionism från Bryssels sida bör man akta sig noga för. Däremot behövs fler stridbara representanter i Europaparlamentet som istället fokuserar på vaktslåendet om unionens kärnvärden. Ett av dessa fundament i EU-bygget är nämligen under hot: den fria rörligheten. Oroande rop på begränsningar har hörts från flera EU-länders regeringar, främst Tysklands och Storbritanniens.
De vädrar, liksom en gång Göran Persson, farhågor om "social turism". Alltså att människor från EU-staterna i öster flyttar västerut i syfte att kalasa på bidragssystemen. Göran Persson varnade för en sådan utveckling inför EU-utvidgningen 2004. Men någon socialbidragsinvasion kom aldrig. Den finns inte nu heller. Snacket baserar sig på anekdotiska bevis och fördomar, och kan ses som ett utslag av det hårdnande främlingsfientliga klimat som drabbat Europa i finans- och eurokrisens spår. Ska EU upp ur det ekonomiska diket krävs snarare uppmuntran till mer fri rörlighet, inte mindre. De som flyttar inom unionen är till förkrossande del yngre, välutbildade personer som jobbar och skapar välstånd.
Det är inte dem vi ska porta. Det är EU:s protektionister och köksbordsbyråkrater.