Lite elakt skulle Cypern kunna liknas vid titeln på ett gammalt album med Nationalteatern: Rövarkungens ö. Hit har diverse ljusskygga aktörer världen över, inte minst ryska oligarker, skickat fartygslaster med skumraskpengar genom åren. Då är det väl inte mer än rättvist att dessa giriga isterbukar tvingas hjälpa den cypriotiska staten ur eurokrisens skuldträsk, kan man tycka. Eller hur har annars EU:s höjdare resonerat i detta fall? Det är svårt att bli klok på hela saken.
Bakgrunden är att Cypern ropar desperat efter nödlån från EU och Internationella valutafonden, som ställer upp med 10 miljarder euro på ett villkor: att Medelhavsön själv drar in närmare sex miljarder euro från sina banksparare. Men denna engångsskatt skulle förstås inte bara drabba Rysslands gangsterkapitalister. Varenda kotte som samlat tillgångar i bankerna riskerar att hamna i fogdens klor. Inte konstigt att det kokar av ilska bland Cyperns folk och i går kväll förkastade landets parlament lyckligtvis det vettlösa kravet.
När EU-eliten inte ens ryggar för att konfiskera hederliga småsparares pengar i syfte att rädda sitt havererade europrojekt, ja då har alla unionens medborgare synnerligen goda skäl att resa ragg. Ty vad är den statliga insättningsgarantin, detta fundament i det moderna banksystemet, längre värd i Europa? Om inte pengarna kan anses säkra på Cypern, då kanske pengarna heller inte är tryggade i andra och större krisländer som Spanien. Äldre tiders bankrusningar, då sparare belägrade bankkontoren för att tömma sina konton, är det vad som väntar oss igen? Måhända är det bäst att vi redan nu istället börjar stoppa sedlarna i madrassen som skydd mot rövarkungen. Det verkar ju faktiskt vara i Bryssel som han egentligen bor.