Förra veckan sa organisationens avgående vd Urban Bäckström till DN: "Numera finns ingen anledning att ta ut högre skatter än vad som krävs för att hålla statsskulden på oförändrad nivå, sett som andel av BNP". Denna andel uppgår idag till 35 procent. 1995 var situationen radikalt annorlunda, statsskulden motsvarade 75 procent av BNP och som led i budgetsaneringen införde Göran Persson ett tillfälligt överskottsmål.
Den offentliga sektorns finansiella sparande skulle vara 2 procent (snart ändrat till 1 procent) av BNP över en konjunkturcykel. På så sätt skulle statsskulden betas av till mer rimliga nivåer och förtroendet för svensk ekonomin återställas, det vill säga ge oss lägre räntor. Ja, nu är vi där - dessutom klarade vi nyligen rycken av den värsta internationella finanskrisen sedan 30-talet och kunde segla igenom stormen utan att trovärdigheten rubbades, snarare stärktes.
Men precis som värnskatten, ett annat "tillfälligt" instrument i Perssons 20 år gamla budgetsaneringspolitik, har överskottsmålet kommit att permanentas. För valrörelsens bägge huvudmotståndare, Moderaterna och Socialdemokraterna, är överskottsmålet lika heligt som vore det ett elfte budord på Mose stentavlor. I alla fall låter det så när Anders Borg och Magdalena Andersson tävlar inför väljarna om vem av dem som kan vara den strängaste rikshushållaren. Moderaterna har till och med givit upp fortsatta jobbskatteavdrag, tidigare juvelen i kronan på sysselsättningsområdet, för att istället kunna "samla i ladorna" och "bygga skyddsvallar" inför en osäker framtid.
Som bilden målas upp befinner vi oss i den ständiga skuggan av nya hotande ekonomiska kriser. Därför måste överskottsmålet behållas som en slags livboj. Att Vänsterpartiet avskyr överskottsmålet är inte konstigt, man vill ha fria tyglar att spendera sorglöst. Och har bidragskranarna väl börjat flöda är det svårt att stänga dem igen. Tvingas Stefan Löfven husera med Jonas Sjöstedt i en kommande regeringskoalition förstår man onekligen att Socialdemokraterna behöver hålla så hårt i statsbudgetens ramverk att knogarna vitnar.
Men är det förnuftigt att Moderaterna håller kvar vid överskottsmålet i ett läge av robusta statsfinanser och därmed överbeskattar ett redan hårdbeskattat folk? Det minskar till exempel utrymmet för angelägna investeringar i infrastruktur, eller skattesänkningar som gynnar företagande och tillväxt. Det gör också att hushållens möjligheter att skaffa sig egna livbojar i form av sparat kapital beskärs. Medborgarna hålls kvar i beroende av ett system som tar närmare 70 procent av vanliga löntagares inkomster i skatt (det mesta oredovisat i form av indirekta pålagor).
Det offentliga plockar in ungefär 1600 miljarder kronor från svenska folket i skatt, endast en tredjedel går till vård, skola och omsorg. Är det då verkligen okej att staten ska lägga massor av våra pengar på hög och att politikerna inte förmår prioritera bättre bland utgifterna så att skattebördan kan lättas?