De rödgröna oppositionspartierna slår Alliansen och skulle kunna bilda en majoritetsregering med 50,7 procents stöd i ryggen. Detta enligt SCB:s senaste väljarundersökning i veckan. Eftersom det är över ett år kvar till valet, en ocean av tid i politikens värld, bör man erfarenhetsmässigt inte dra alltför stora växlar på dessa siffror. Alliansen har utropats som "rökt" förr och ändå klarat skivan när det blivit skarpt läge. Men borgerligheten gör nog klokt i att börja skaka av sig bilden av tilltagande trötthet och idéfattigdom som satt sitt märke på Reinfeldts snart sjuåriga ministär.
Den kanske nu intressantaste frågan i sammanhanget är väl hur alternativet skulle se ut. Även om opinionsläget för tillfället ger den rödgröna oppositionen majoritet är S, MP och V sannerligen inget ihopsvetsat block, utan står på flera viktiga sakpolitiska områden i opposition även mot sig själva. Därtill förskräcker Mona Sahlins försök från valet 2010 att gå fram i gemensam trupp. Bara tanken på Lars Ohly i en S-ledd regering skrämde effektivt bort mittenväljarna i drivor och inget tyder på att Jonas Sjöstedt är sämre rustad ur det perspektivet. Så hur vill Stefan Löfven forma sitt eventuella valvinnande regeringslag? Hittills är den tidigare Metallbasen svaret skyldigt. Inte får han fundera ut sin egen strategi heller.
Kravet från majoriteten av Löfvens gamla fackförbundskompisar i LO är tydligt: S måste möta väljarna som på den gamla goda statsbärande tiden. I ensamt majestät. Det kunde SvD meddela efter att tidningen kollat med LO-förbundens företrädare i onsdags. Lova icke bort några ministerposter åt varken MP eller V i förväg, lyder befallningen från bland andra Metall, Byggnads, Målarförbundet och Livsmedelsarbetarförbundet. Så även om Löfven lutat åt en allians mellan S och MP får han väl finna sig. LO har ju fortfarande ett starkt grepp över Sveriges största parti, LO:s folk besitter tunga uppdrag inom S och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är ledamot i det mäktiga VU.
Antag att Svenskt Näringsliv vore lika intimt sammankopplade med Moderaterna, deltog i att diktera dess politik och bestämde med vilka partier M måste regera Sverige. Det vore närmast bisarrt, ja direkt förnedrande. M-politiker skulle jagas land och rike runt och med all rätt anklagas för att vara i klorna på inflytelserika särintressen. Trovärdigheten hade smält bort som snö i solsken en stekhet julidag. LO och S kan dock ännu uppträda som siamesiska tvillingar och komma undan med det. Är det inte märkligt?
Denna omhuldade fackliga-politiska samverkan är ett arv från 1800-talets arbetarrörelse, men framstår i dag som milt sagt nattstånden och demokratiskt tvivelaktig. Särskilt som knappt hälften av LO:s medlemmar inte ens sympatiserar med S längre. I Norge och Danmark har LO kapat banden till S och fungerar som självständiga fackliga aktörer. Det gör redan TCO och Saco här hemma, vilket bägge organisationer framgångsrikt tjänat på.
Om LO brydde sig mer om sina vanliga medlemmars intressen borde de överväga att följa exemplet. S skulle sannolikt också må bättre av att slippa stå i beroende av dekret från LO-borgen på Norra Bantorget.