Grundskolan och gymnasiet ska vara avgiftsfria. Så förkunnar lagen. Undantag: obetydliga belopp som ej avkrävs regelbundet. Exempelvis om det behövs busspengar till en utflykt. Eleverna kanske då även att rekommenderas att medta matsäck. Några mackor, ett äpple. Som föräldrarna också får stå för. Fel, tycker fyrabarnspappan Mikael Ahlström i Åtvidaberg. Även om det rör ringa utgifter (Åtvidaberg har ett maxbelopp på 50 kronor årligen), kan det finnas föräldrar som inte anser sig ha råd och deras barn riskerar mobbing på kuppen.
Därför har Mikael Ahlström skrivit till kommunstyrelsen och föreslagit ett förbud mot samtliga små extrakostnader. "Skolbespisningen kan till exempel ordna med smörgåspaket till utflykterna. Andra avgifter bör skolan stå för," säger han i Corren den 4/2. Nog kan man sympatisera med Ahlströms rättvisepatos. Många instämmer säkert i hans åsikt. Och om salige Tage Erlander sitter på något moln ovan Åtvidaberg, lär den gamle statsministern förmodligen plira illmarigt och konstatera: "Vad var det jag sa?"
Erlander var en insiktsfull herre. I mitten av 50-talet, när välståndet växte och hans S-regering snickrade på socialstatens utbyggnad, varnade Erlander för "de stora förväntningarnas missnöje". Svenskarna fick det bättre och bättre. Men standardhöjningen medförde även att folkets krav på välfärden ökade. Om inte S levererade i takt med väljarnas stigande förväntningar, hotade en förtroendeklyfta öppna sig som kunde medföra förlust av regeringsmakten.
Erlanders svar var en rejäl expansion av den offentliga sektorn. Skattebördan blev därmed tyngre. Skattetrycket tilläts dock aldrig överstiga industrivärldens genomsnitt. På Erlanders tid alltså. Sveriges ekonomi och konkurrenskraft fick ju inte skadas. Numera har vi i princip slagit i skattetaket. Samtidigt har förväntningarna etablerat sig att det offentliga ska sörja för allt från vaggan till graven. Vi har det enormt mycket bättre i dag än på 50-talet. Kraven är också därefter. Samt är knepigare att hantera, då vi blivit mer individorienterade och inte accepterar kollektiva enhetslösningar av traditionellt folkhemssnitt. Kostnaderna rusar iväg och inte blir finansieringen mindre problematisk av Sveriges åldrande befolkningsutveckling i förhållande till försörjningsbasen.
Vi har nått en brytpunkt där inte bara stat, kommun och landsting måste prioritera hårdare bland sina åtaganden. Utan också att välfärdstjänster över en viss allmän nivå sannolikt avgiftsbeläggs inom en icke alltför avlägsen framtid. Detta är de flesta politiker mycket medvetna om. Men de vågar ännu inte riktigt ta debatten. Dock gör vi själva klokt i att försöka skruva ned förväntningarna, inse att vi får börja ta större enskilt ansvar för vår egen och vår familjs välfärd. Vanan att lita på det offentliga i stort som smått håller inte. Det går heller inte att driva jämlikheten in i absurdum. 50 kronor, några smörgåsar och äpplen? Sorry, men den förälder som inte kan avvara det åt sina barn bör nog skyndsamt se över sitt hushålls övriga prioriteringar.