Jobbskatteavdraget är Alliansens paradnummer i syfte att stimulera fler människor att gå från bidrag till arbete. Egentligen är det tekniskt sett inget avdrag, utan en automatisk reduktion på skatten som är proportionellt uträknad efter vissa kriterier (kommunalskattesats, prisbasbelopp och förvärvsinkomst från anställning eller aktiv näringsverksamhet). Låter det krångligt? Det är det.
Faktum är att de flesta svenskar inte har en aning om hur deras inkomster påverkas av jobbskatteavdraget. Enligt en färsk opinionsundersökning från SNS Konjunkturråd har mer än hälften av de tillfrågade noll koll. Och av de som trodde sig veta, var det bara tio procent som ungefärligen kunde svara rätt. En förbluffande hög andel i undersökningen visste inte heller var gränsen för statlig inkomstskatt låg, eller hade en susning om nivån på arbetsgivaravgifternas andel av lönesumman.
Slutsatsen som SNS drar är rimlig: när vanligt folks kunskaper inom dessa områden är så dimmiga, hur väl fungerar då incitamenten för att stärka arbetslinjen? Antagligen inte jättebra. Potentialen att maximera sysselsättningen torde därför bli väsentligt större om skattesystemet vore enklare och begripligare. Nu är det en enda röra. Sedan skattereformen i 90-talets början har den politiska klåfingrigheten firat triumf på triumf. Resultatet är ett lapptäcke som nästan är lika hopplöst som innan.
SNS föreslår istället en platt inkomstskatt på 25 procent, finansierat genom en breddad skattebas, bland annat återinförd fastighetskatt och slopade ränteavdrag. Det senare skulle motverka dagens lånedriva hushållsekonomi och skapa mer finansiell stabilitet. Inriktningen på förslaget är klok och konstruktiv. Men sågas ändå av Anders Borg. Som allt skulle vara fint som det är. Eller som ännu ett tecken på att Alliansen fastnat i förvaltarskapets reformtrötthet. Synd.