"Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?" Det sa Elisabeth Massi Fritz, advokat med hedersvåld som specialitet, på tioårsdagen av mordet på Fadime Sahindal den 21 januari förra året. Dådet utlöste en intensiv debatt om hur hedersbrotten skulle kunna stävjas. Ett decennium senare summerade Elisabeth Massi Fritz samhällets åtgärder som otillräckliga. Rädsla att trampa snett i den känsliga frågan var främsta orsak.
I gårdagens Corren kritiserade Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en kortfilm som länsstyrelsen och polisen i Östergötland lagt ut på Youtube ("Kontrollerad, övervakad, bortgift - om hedersrelaterat våld och förtryck"). Filmen försöker nå utsatta flickor (och även pojkar) som inte får leva normala liv, som berövas friheten att utvecklas som alla andra, som förnekas sina mänskliga rättigheter. Det finns hjälp att få: skolan, polisen, socialtjänsten - du är inte ensam, samhällets institutioner är beredda att stödja och skydda.
Jag har sett filmen, ett utmärkt och viktigt initiativ. Ärligt talat begriper jag inte professor Jonssons invändningar att den befäster etniska stereotyper och underblåser rasism. Visst, risken finns väl alltid att någon Jimmie Åkesson-typ tar chansen att hoppa fram ur busken. Men väg då detta mot sveket det vore att utifrån ryggradslös kulturrelativistisk finkänslighet lämna drabbade barn och ungdomar åt sitt öde. Vad priset blir i värsta fall vet vi. Minns Fadime.