Vi har en regering som tycks vilja dra tillbaka Sverige in i 70-talet med skattehöjningar, företagsfientlighet, kärnkraftsmotstånd, Palmenostalgisk utrikespolitik – ja ni hajar. Fattas bara att regeringen försöker återuppliva decenniets utbud i statstelevisionen också. Det vore verkligen droppen.
Häromdagen hittade jag ett exemplar av tidningen Röster i Radio/TV från december 1975. En varm, harmonisk känsla fyllde mig omedelbart när jag upptäckte att Beppe Wolgers (min största idol alla kategorier) svarade för julkalendern det året. ”Långtradarchaufförens berättelser”, någon som minns? Men i övrigt. Herregud! Ta bara tablån för måndagen den 8/12. TV1 går loss hårt redan tidigt på eftermiddagen med programmet ”Ångest – ingenting att vara rädd för”. Onekligen en passande uppvärmning för folk i TV-soffan, särskilt de yngre.
Ty ett par timmar senare visar TV2 första delen i Malmöredaktionens färska barnsatsning: ”Vilse i pannkakan”, signerad den psykologiske häxmästaren Staffan Westerberg. Den som inte redan börjar treva efter valiumburken får snart chansen igen.
Först lugnas dock de stackars tittarna av det vänliga familjeprogrammet ”Sveriges Magasin”, som alla i min ålder minns för Drutten och Krokodilen. Fast precis när publiken invaggats i trygghet, tar TV2 fram det tunga artilleriet på bästa sändningstid klockan 20.00 med dokumentären ”Jobbar du ihjäl dig?”. Nu är det rena benknäckningen som gäller. Bland annat larmas det så här i förhandsinformationen: "Ditt jobb är farligare än du tror... Vi tillåter faktiskt gifthalter på arbetet som skulle döda växer och djur i naturen!... Din arbetsmiljö är full av ämnen vi idag anser oskyldiga men som imorgon kanske visar sig livsfarliga".
Som kronan på verket avrundas TV-kvällen med långfilmen ”Kaktus”. Originaltitel för de som behärskar senegalesiska: ”Garga M´Bosse”. Den rafflande handlingen: "Birama, en bonde, och hans fru Penda och deras son Sliou lever med sina getter och höns i en by i Senegal. Torkan härjar svårt och de beslutar sig för att fly in till den stora staden".
En sak är klar. Utan Beppe hade jag aldrig överlevt 70-talet med förståndet i behåll.