Tennisserven är den högsta konstformen, endast Mozarts opera "Don Juan" når upp i samma paritet. Det hävdar Lars Gustafsson i sin sprudlande romanklassiker "Tennisspelarna" (1977), där han entusiasmerande skriver om tennisen som vida mer än en idrott bland andra. Det är ett sätt leva, rent av en filosofisk verksamhet. I tre korta meningar fångar han spelets själ och psykologiska nyckel: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig."
Få har behärskat detta lika bra som Björn Borg, ett koncentrationsfenomen som kunde vända till synes förkrossande underlägen till seger genom att fokusera på bara på den boll som fanns i ögonblicket. Det mest berömda exemplet är Wimbledonfinalen mot ärkerivalen John McEnroe 1980. Borg förlorade det nervdallrande långa tiebreaket i fjärde set med 16-18, som inkluderade sju (!) sumpade matchbollar. Vem som helst hade knäckts. Inte Borg. Inför femte set återvände han iskallt till banan och spelade hem matchen som om ingenting hade hänt. "Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig." Precis så! Men pröva själv. Det är sannerligen inte lätt. Fast mycket stimulerande att försöka.
Tennisen betraktades länge som överklassnöje i stil med golf och segling. En av dem som introducerade sporten i Sverige var Gustav V. Han hade som kronprins upptäckt tjusningen med boll och racket under ett besök i Storbritannien 1879. Först på 1960-talet, när SVT började sända Davis Cupmatcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt, fick tennisen en bredare spridning. Men det riktigt stora genombrottet kom förstås med Björn Borgs sagolika triumfer under 70-talet. Han var inte bara en idrottsman i yppersta världsklass. Med sitt pannband och långa hår hade han utstrålning som en rockstjärna, vilket revolutionerade den dittills städade tennisen och gav sporten horder av nya fans, särskilt i yngre åldersgrupper. Svenska folket greps av tennisfeber och arvet håller faktiskt fortfarande i sig.
För några månader sedan uppmärksammade P1-programmet "Kropp & Själ" hur generationen som växte upp med Borg som idol nu söker sig tillbaka till tennisbanorna. Strida strömmar av 40- och 50-åringar dammar av racketen igen och lever ut sina gamla Björn Borg-drömmar. Vuxentennisen har fått ett rekordartat uppsving och fenomenet är märkbart över hela landet. Som Tobias Nilsson, tränare i Vänersborgs TK, säger: "Tennis är väldigt bra på det sättet att man kan hålla på så länge man kan stå på benen. Fotboll och innebandy kräver att många samlas på en gång och kan vara lite riskabelt för otränade och de som har lämnat tonåren bakom sig. För att spela tennis räcker det att du har en kompis på ungefär samma nivå. Då kan du ha väldigt kul samtidigt som du får en bra träning".
Att man kan spela även i hög ålder är inte minst regissören Jan Troell ett strålande bevis på. Han är född 1931, började med tennisen som vuxen på 70-talet och är, så vitt jag vet, ännu i farten. "Det är bland det roligaste jag vet och jag prioriterar det väldigt högt", har han sagt. 2005 gjorde Troell en skojig kortfilm, "Love 60+", om hängivna pensionärstennisspelare på sin hemmaklubb i Trelleborg. Se den! (Finns på DVD:n som medföljer Kurt Mälarstedts fina Troellbiografi från 2011.)
Men vad händer i Linköping? Jag är själv en del av vuxentennisboomen, lekar ofta och gärna Björn Borg med mina vänner och har haft många härliga matcher på Linköpings sportcenters tennisbanor, både inne och ute. Det är en trevlig och uppskattad anläggning, vackert belägen i den grönskade parken intill Stångån. Tro mig, jag besökt åtskilliga svenska klubbar och Linköpings är bland de trivsammaste. Vem kom på den bisarra idén att riva hela rasket? Jodå, det är sant. Den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen har nämligen beslutat att bygga en ny simhall för 645 miljoner kronor och att denna simhall tvunget ska ligga just där!
Jag finner inget annat ord än kulturskymning. Heder åt S, MP och V som vägrade acceptera denna provokation mot Linköpings tennisfantaster. Istället vill de rödgröna partierna att den nya simhallen ska byggas vid Folkungavallen i enlighet med tidigare beslut, något som också de flesta Linköpingsbor som yttrat sig i ärende föredrar (Corren 23/4). Det var väl en utmärkt plan, varför ändra på den och förstöra vår förträffliga tennisanläggning på kuppen? Saken blir inte bättre av att kommunalrådet Christian Gustavsson (M) inte gett något tydligt besked om ersättande banor. Hur, var, när? Bryr han sig? Tennisen är en sport för livet, men uppenbarligen inte för Linköpings bestämmande politiker. Sorgligt.