Tycker du illa om framväxten av stora, snurrande vindkraftverk i landskapsbilden? Vänj dig! Överallt i Sverige skjuter vindkraftverken upp som gigantiska mekaniska vita svampar ur jorden. Och de kommer bara att bli fler. Många, många fler. Det har regeringen bestämt. Länge var vindkraften en ytterst marginell energikälla. För ett decennium sedan gav produktionen endast 0,5 terawattimmar (TWh). 2011 var produktionen uppe i 6,1 TWh. Men vänta till 2020. Då ska vindkraften enligt statsmakternas planer ge oss 30 TWh. Det kommer att krävas veritabla skogar av vindsnurror för att nå den siffran.
Ingreppen som detta medför i naturmiljön och kulturlandskapet är dock vanligen mindre populära bland dem som tvingas bo nära snurrorna. I Ödeshög är det folkliga missnöjet så omfattande att lokalpolitikerna infört strängare regler än de flesta andra kommuner för vindkraftsetableringar. Det gillar förstås inte länsstyrelsen, som i egenskap av statens förlängda arm försöker slå undan motståndet. Fallet Ödeshög handlar således inte enbart om invånare som vill värna sin hembygd. I vågskålen ligger även principfrågan om vad det kommunala självstyret egentligen är värt. Utan tvekan betalar vi ett dyrt pris för den forcerade massutbyggnaden av svensk vindkraft. Som energikälla är den svår att få lönsam på marknadsmässiga grunder. Därför har staten uppfunnit ett raffinerat subventionssystem genom lagen om elcertifikat (införd 2003), som tvingar fram ökad produktion av förnyelsebar energi. Kostnaden läggs på elräkningarna för vanliga hushåll och mindre företag. Vad hela vindkraftssatsningen kommer att gå loss på är omdiskuterat, men en sak är klar: notan blir saftig. Förra året släppte tankesmedjan Timbro en rapport som uppskattade beloppet till svindlande 215 miljarder kronor. Man förstår onekligen att Ödeshögs kommun är skeptiskt inställd.