Blod och död på Kairos gator, militären slog i går till mot tältlägren där den avsatte presidenten Mursis anhängare demonstrerat. Våldsamheterna gör det politiska läget i Egypten än mer prekärt. Kommer konflikten att eskalera? Är utsikterna till någon slags kompromiss grusade mellan det provisoriska styret och det från makten störtade Muslimska brödraskapet? Undantagstillstånd är utfärdat, oron är omfattande, krisen fördjupad.
Om situationen i Egypten har gått från spänd till explosiv, härskar rena helvetet i Syrien. Inbördeskrigets massdödande rullar vidare utan slut i sikte, miljoner människor är på flykt. Stridigheterna involverar även grannländerna. Iran stödjer Assadregimen med vapen och har mobiliserat sina knektar i Hizbollah, vilket spridit konflikten över gränsen till Libanon. Av den arabiska vårens ursprungliga förhoppningar i Mellanöstern återstår inte mycket. Snarare tycks den tinat upp en regional krutdurk.
Paradoxalt nog kan det betyda att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna tar ny fart. Samtal har precis inletts igen efter påtryckningar från USA, som vill göra ett ambitiöst försök till återstart av vad som inleddes med Osloavtalet för 20 år sedan. Då jublade omvärlden och optimismen blommande. Nu orkar väl ingen längre hålla räkningen på alla misslyckade förhandlingsrundor. Förväntningarna är milt uttryckt små. Särskilt som Israel gett klartecken för fler bosättningar och samtidigt släppt över hundra palestinska terrorister fria, vilket väckt lika stora protester bland israelerna som glädjescener på Västbanken.
Men det är egentligen mest symbolik. Palestiniernas ledare Mahmoud Abbas behöver ett antal fria fångar att visa upp som styrkebevis inför sitt folk. Och Israels premiärminister Netanyahu kompenserar denna eftergift med ett antal bosättningar för att hålla sina ultranationalister lugna. Man ger och tar som rituella förpostfäktningar.
Det är realpolitikens ändrade förutsättningar som spelar roll. Oroligheterna i Mellanöstern har gjort att palestinierna hamnat i bakvattnet och politiskt marginaliserats när övriga arabvärlden fått mer pressande ärenden på halsen. Därtill kommer den interna splittringen mellan Abbas moderata styre på Västbanken och Hamaskontrollerade Gaza, vilket försvagat positionerna ytterligare. En rimlig uppgörelse med Israel skulle kunna ge Abbas fastare mark under fötterna och välbehövlig prestige, såväl på hemmaplan som internationellt.
Israel å sida räds den regionala destabiliseringen som allvarligt äventyrar den judiska statens säkerhetsintressen. Utvecklingen i Egypten och Syrien förskräcker, Libanon är skakigt och över alltihop hänger kärnvapenhotet från Iran. EU:s hårdnade attityd är också ett bekymmer, främst ekonomiskt. Även för Israel finns alltså starka incitament att ro fredsprocessen i hamn och göra sig en gammal konflikthärd mindre när värre faror måste mötas.