I morgon tar Air Force One mark på Arlanda. En historisk händelse. Aldrig förr har en amerikansk president besökt Sverige för bilaterala överläggningar. Dock bleknar alla frågor som kommer upp på bordet inför den mest akuta: Syrien. Barack Obama må vara förlåten om hans tankar är på annat håll under statsbesöket i Stockholm. Den syriska krisen är hans svåraste utrikespolitiska prövning och så här långt imponerar Obama inte. Tvärtom riskerar hans ovilja och tvehågsenhet att devalvera USA:s trovärdighet som supermakt.
Inbördeskriget i Syrien har under två och halvt år stadigt eskalerat till en humanitär katastrof av biblisk omfattning. När Assad inledde slakten på sin egen befolkning, förklarade Obama att regimen måste lämna makten. När uppgifter sedan började florera om att Assad tillgripit nervgas, deklarerade Obama att användningen av kemvapen utgjorde en oacceptabel "röd linje". Nästan exakt ett år efter denna linjedragning i sanden ägde ett storskaligt gasangrepp rum utanför Damaskus med ohyggliga följder. USA:s utrikesminister John Kerry talade tufft och sade sig ha klara bevis på att Assad låg bakom. Men återigen: ingenting händer.
Obama försöker istället köpa sig ytterligare andrum genom att låta kongressen rösta om en eventuell straffexpedition mot Assad. Utgången är högst osäker. Storbritanniens premiärminister David Cameron led nyligen ett förödande nederlag när han bad sitt parlament godkänna en brittisk insats i Syrien. Ändå tar Obama risken att låta sig vingklippas på samma sätt, trots att konsekvenserna då blir mycket värre. Varför? Ja, USA är krigstrött efter Afghanistan och Irak, folkopinionen går i isolationistisk riktning. Men Obama har ett ansvar som kräver mer än att sätta upp ett vått finger i luften. Han borde begrunda vad Richard Nixon sa i ett TV-sänt tal 1970: "Om, när det kommer till kritan, världens mäktigaste nation – Amerikas förenta stater – agerar som en ynklig, hjälplös jätte, då kommer totalitarismens och anarkins krafter hota alla fria nationer och fria institutioner världen över".
Vita husets undfallenhet i Syrien har redan bidragit till att förvärra kriget och gett fritt spelrum åt Ryssland, Iran och Hizbollah att stödja Assad. Samtidigt har den moderata oppositionen tryckts tillbaka medan islamitiska jihadister, understödda av Saudiarabien och Qatar, ryckt in i striderna. Därtill slickar konfliktens lågor Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Israel tvingas också vakta sin säkerhet. Ju längre tiden går, desto mer destabiliseras regionen och det mänskliga lidandet ökar.
Ett USA på reträtt från sin globala roll betyder vidare att tuppkammen växer på de kärnvapenbesatta mullorna i Iran, försvårar hanteringen av Nordkorea och andra tyranniska regimer, samt sänker tröskeln för spridning och bruk av massförstörelsevapen. Betrakta bara Assad! Mot den bakgrunden finns tyvärr skäl att om ledarskapsförmågan hos USA:s president travestera Churchills ord om rivalen Clement Attlees valörer: Ett tomt Air Force One landade och Barack Obama klev ur.