Den europeiska gemenskapen grundlades några år efter andra världskrigets slut. Det som 1952 började som en konstruktion mellan sex länder – Frankrike, Italien, Västtyskland samt Beneluxländerna – har vuxit till dagens EU med 28 medlemsländer.
Unionen har fungerat långt ifrån friktionsfritt. Vad som ändå förenar är en vilja framåt och att ”alla ska med”. Det är eurosamarbetet och Greklandskrisen inte minst ett bevis för. Men frågan är om inte dagens splittring mellan länderna gällande flyktingfrågan är den största utmaning som EU ställts inför.
Inte för att det är en oöverstiglig ekonomisk eller praktisk uppgift för unionen – det är det inte. Utan för att den främst är moralisk. Solidaritet och humanitet ställs mot egoism och främlingsfientlighet. För det är inte bara av ekonomiska skäl som Ungern virar taggtråd kring sin gräns eller Slovakien bara tänker ta emot ett fåtal kristna flyktingar. Det är också av de senare skälen.
Den svenska regeringen har varit oförlåtligt tyst i frågan som dominerat medierna de senaste veckorna, men nu har såväl utrikesministern som statsministern börjat prata. Och en del nödvändiga saker har blivit sagda. Margot Wallström (S) påpekade till exempel, om än i försiktiga ordalag, att vissa länder kanske bör påminna sig om sin egen historia när de stänger gränserna för människor i nöd (Sveriges Radio 4/9). Wallström ville inte ”peka ut” några länder, men samma dag träffades företrädare för Ungern och Slovakien tillsammans med Polen och Tjeckien i Prag för att prata ihop sig om en gemensam strategi mot de EU-länder som nu förordar flyktingkvoter för att fördela hjälpbehovet mer jämlikt inom unionen. Även våra grannländer Finland och Danmark har sagt nej till kvotsystem.
I dag träffar Stefan Löfven Angela Merkel. Sverige har tillsammans med Tyskland en särskild position i frågan om flyktingmottagandet, eftersom länderna tar emot överlägset flest. Bara under helgen som gick tog München emot 20 000 människor som suttit fast i Ungern. Under dagen i går beräknades ytterligare 10 000 flyktingar anlända till staden. Det är alltså fler än EU-länderna i juni sade sig gemensamt vara beredda att ta emot. Sveriges Radios korrespondent i Tyskland Daniel Alling rapporterade att mottagandet i München var ”imponerande”, men att stadens politiska ledning nu ändå vädjar till övriga Tyskland att hjälpa till.
Samma fråga är aktuell i Sverige. Regeringen har lagt ett lagförslag om att om länsstyrelserna inte lyckas nå frivilliga överenskommelser med kommunerna, ska dessa kunna tvingas att ta emot flyktingar. Med tanke på rådande läge kan förslaget inte bara viftas bort som intrång i det kommunala självstyret. Den svenska solidariteten ska väl inte bara gälla vissa kommuner, eller? Det och andra förslag måste nu på allvar diskuteras.
Merkel är kittet som håller samman EU just nu. Sverige ska vara stolt över att tillsammans med hennes Tyskland vara de som ”ligger på”, för att använda Löfvens ord, övriga länder i unionen. Det är dags att öststaterna minns sin historia och ger tillbaka lite av den trygghet som EU-medlemskapet har gett dem. Det är vad unionen i grund och botten handlar om. Går en långsiktigt acceptabel lösning inte att nå, ställs alltså hela gemenskapen på sin spets.