Officiellt uppges Pak Kwang-Chol vara på "semester". Vem vet? Vårt eget UD har ingen aning, de kan bara säga att Pak Kwang-Chol lämnade svensk mark den 27 december (Expressen 24/2). Efter det saknas livstecken. Mysteriet med ambassadören som gick upp i rök kan ha sin förklaring i omständigheterna kring det senaste ledarskiftet i Pyongyang.
Den unge Kim Jong Un ärvde då kommunismens Nordkorea på monarkistiskt manér efter fadern Kim Jong Il:s död 2011 (som i sin tur övertog diktaturens kungakrona när dennes far, statsgrundaren Kim Il Sung avled 1994). Maktombyten i tyrannier brukar sällan ske utan blodspillan och utrensningar. Den nya despoten hotas alltid av legitimitetsproblem inledningsvis. Han måste därför snabbt konsolidera sin ställning, oskadliggöra tänkbara rivaler och försäkra sig om hantlangarnas obrottsliga lojalitet.
Uppenbarligen höll inte Kim Jong Uns ingifte farbror, tillika Nordkoreas näst mäktigaste man, Jang Song-Thaek måttet därvidlag. I början av december förra året avrättades han under uppseendeväckande former som "kontrarevolutionär", ett "avskyvärt mänskligt avskum" som försökt störta staten i gruset. Enligt uppgifter från Sydkorea skulle Stockholmsambassadören Pak Kwang-Chol vara nära förbunden med Jang Song-Thaek och därför blivit hemkallad till ett sannolikt mycket bistert öde.
Historien får ytterligare en dimension av att Sverige faktiskt var det första västland som erkände, och sedan öppnade diplomatiska relationer, med Nordkorea. Det skedde 1973, under Palmeepokens år då Socialdemokraterna föll in i en radikaliserad fas och utrikespolitiskt tjusades av grumliga revolutionsromantiska idéer. Intima vänskapsförbindelser odlades med diverse "progressiva" vänsterregimer i tredje världen, vilka ansågs bryta framtidens mark mot sant folkligt nationellt självbestämmande och verklig social rättvisa - i kontrast till västvärldens murkna kapitalistiska utsugarimperialism. Bland de omhuldade länderna fanns Kuba, Nordvietnam och Nordkorea.
”Byggkranarna sträcker sina långa giraffhalsar mot Pyongyangs klara himmel. De nya höghusen leder tankarna än till Klara än till Vällingby. Nordkoreas huvudstad imponerar första gången man ser den.” Dessa panegyriska rader skickade den första svenska nordkoreanska ambassadören, socialdemokraten Kaj Björk, hem till Sverige i mitten av 70-talet. Landet fick även lovord av den svenska vänsterintellektuella kultureliten. 1983 förkunnade Anders Ehnmark: ”Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med… och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt".
Förra veckan offentliggjorde FN en skakande rapport om Nordkorea; ett terrorrike utan motstycke i samtiden av våld, död, järnhårt totalitärt förtryck och tyrannisk paranoia. Ingen stat har så länge, och så systematiskt grymt, förbrutit sig mot sin egen befolkning. Väldet liknas vid de tyska nazisternas. Ett styre som alltså Pak Kwang-Chol representerade i Sverige, detta vårt upplysta och stabilt demokratiska land som en gång tillhörde Nordkoreas varmaste supportrar i väst. Hur kunde vi?