Igår utsåg riksdagen Stefan Löfven till statsminister och idag presenterar han sin regering. Det blir den klenaste Sverige haft i mannaminne. Löfven har bara 138 av parlamentets 349 mandat i ryggen. Jovisst, rent matematiskt finns tre exempel i modern tid på svagare ministärer. Ola Ullstens FP-regering 1978-79 är helt i särklass. Ullsten förfogade enbart över närmast komiskt ynkliga 39 mandat. Koalitionsregeringen mellan C och FP, som Thorbjörn Fälldin rattade 1981-82, var heller inget siffermässigt muskelknippe: 101 mandat.
I praktiken var varken Ullstens eller Fälldins ställning så bräcklig ändå. De kunde bägge förankra sina förslag i en riksdag med borgerlig majoritet, vilket gav politiken hyfsad stabilitet och förutsägbarhet. Göran Persson hade under perioden 1998-2002 också en numerärt risigare sits än Löfvens med 131 mandat. Men då var majoriteten i riksdagen av rödgrön kulör. Den machiavelliske maktspelaren Persson höll styrfarten genom att till relativt billigt pris köpa MP och V som parlamentariska stödhjul. I nuvarande riksdag finns ingen blockmajoritet åt något håll.
Löfvens ideologiska koalitionsskvader mellan S och MP kan förhandla om uppgörelser med rödgardisterna i V. Fast Löfven måste sedan lotsa sin skuta genom en kammare där Alliansen och jokern SD kan sänka allt han företar sig. Faran för regeringskris och nyval riskerar att hänga likt ett damoklessvärd över den nye statsministerns huvud ända till 2018. Såvida inte ett slags samförstånd kan uppnås med Allianspartierna, som gör att borgerligheten åtminstone kan tolerera regeringens färdriktning och utan att Alliansen provoceras för mycket med radikala påhitt. Att MP och S kommit överens om att inte avskaffa Rut och den lägre restaurangmomsen kan ses som ett steg på den vägen.
Det som trots allt talar för att Löfven ska klara sin kniviga balansakt är dels hans egen utpräglade pragmatism och nyktert rutinerade förhandlingsvana från Metalltiden, dels den icke-konfrontativa och lösningsorienterade svenska politiska kulturen. Men något utbrott av större, handlingskraftiga tillväxtreformer bör nog ingen förvänta sig.