Särskilt brister i den offentliga välfärden tenderar ständigt att koka ner till en resursfråga. Om bara de styrande politikerna hade vett att öka anslagen skulle lösningen snart vara i hamn. Ser det tufft ut i budgeten, svårt att prioritera bland behoven? Höj skatten! Sänk den i alla fall inte, det vore rena sveket. Skolkrisen är ett belysande exempel.
Ingen tvekan råder om att läget är mycket allvarligt. Vad göra? Så här talar Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin som vill bli skolminister i en rödgrön regering efter valet: "Jag är övertygad om att människor är beredda att betala en hundring mer i månaden om man vet att pengarna går till en bättre skola" (Expressen 3/12). Fridolin får nog inga större samarbetssvårigheter med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan på den punkten. Som reaktion på svenska elevers deprimerande prestationer i den internationella Pisa-undersökningen nyligen förkunnade de bägge på DN Debatt 4/12: "En socialdemokratisk regering kommer att välja skolinvesteringar framför nya skattesänkningar".
Men vore svaret blott pengar, borde vi väl ha sett en klar ljusning i skolmörkret? År 2000 satsade Sveriges kommuner i genomsnitt 55 400 kronor per elev. År 2011 var beloppet 87 500 kronor, en ökning motsvarande 31 procent, justerat för inflation (se DN:s granskning 26/3). Ändå sänkte både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar det totala skattetrycket under samma period från drygt 51 procent till drygt 44 procent. Effekten blev inte ebb i kassan precis. Ekonomin stimulerades, intäkterna till det offentliga steg med flera hundratals miljarder kronor (för övrigt bidrog skattesänkningarna även till höja löntagarnas köpkraft med hela 23 procent mellan 2005-2013!).
Summa summarum: Sverige är rikare än någonsin, det spenderas rekordmycket på skolorna och inte får vi bättre undervisningsresultat för det. Slutsats? Rimligen måste skolkrisen handla om annat än förment borgerlig snålhet gällande investerade resurser. Eller att sänkta skatter skulle vara någon bov i dramat.
Det är inget snack om att välfärd kostar, vilket inte betyder att det vid varje givet tillfälle är en god idé att bara fortsätta ösa in pengar i de offentliga systemen. Ibland kan det tvärtom vara kontraproduktivt. Det riskerar motverka innovationstänkande och effektivare organisering, skapa en mentalitet som undergräver respekten för allmänna medel där konsekvensen blir slöseri och slapphet. Det är alltid lätt att som Gustav Fridolin vädja om en hundralapp extra eller två ur våra plånböcker. Och sedan att vi ger honom ytterligare en. Angelägna områden att peka på saknas sällan. Svårare verkar vara att sunt förvalta den astronomiska mängd hundralappar som den politiska sfären redan förfogar över.