Så var det dags för Jan Myrdalssällskapets famösa Leninpris igen. Årets mottagare av de hundratusen kronorna i kommunisttyrannens blodsindränkta namn är Jan Guillou (ni missade väl inte Thomas Gürs Correnkolumn i ämnet den 23/1?). Lenin och Myrdal, kombinationen är typisk. Få svenskar har en lika lång syndakatalog av hyllningar till totalitära våldsverkare. Myrdals politiska haveri är så massivt och övertydligt att det närmast framstår som parodiskt. Men Myrdal har även bättre sidor, rent av mästerliga. Är sånt okej att erkänna om en oförbätterlig diktaturmedlöpare? Ja. Ty den som förnekar insikten om människans komplexitet bär själv fröet till fanatismens blindhet inom sig. Alltså. Här är mina egna favoriter ur Myrdals produktion. Enjoy!
"Barndom" (1982), "En annan värld" (1984), "Tolv på det trettonde" (1989)
Myrdals barndomstrilogi är moderna klassiker. Ofta missuppfattade som skvallriga nycklar till hur föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal ”egentligen” var. I själva verket är dessa ”jag-romaner” en konstnärligt fulländad solidaritetsakt med barnets kamp för att bemäktiga sig tillvaron.
"En illojal europés bekännelser" (1968)
En slags psykologisk studie där Myrdal, liksom i barndomsböckerna, med förunderlig skärpa borrar i sitt förflutna och klarlägger en intellektuell outsiders utvecklingslinje. Märklig, kalejdoskopisk bok som brinner av energi och eftertanke.
"Johan August Strindberg" (2000)
Myrdals främsta idol. Och på barnets vis identifierar han sig helt med förebilden. Det låter kanske paradoxalt. Men Strindberg sedd genom Myrdals glasögon kommer därmed betydligt närmare den vanlige läsaren. Den store nationalförfattaren befrias från bojornas monumentalism, blir en levande och spännande människa. Tolkningen är måhända ibland litteraturhistoriskt dubiös, so what? Här rivs det för att ge gamle August luft och ljus!
"Sälja krig som margarin" (2005)
Myrdal intresse för politisk konst gränsar till mani. Han tycks dammsugit Europa (företrädesvis Frankrike) på tidskrifter, karikatyrbilder och affischer från skilda epoker. I denna bok har han samlat franska affischer från första och andra världskriget, liksom italienska dito från Mussolinis fascistiska rumpstat 1943-45. Kommentarerna bjuder på en lärorikt skrämmande färd genom våldspropagandans estetik och politiska idévärld.
"Myglaren" (1966)
En fantastisk filmsatir om den svenska välfärdsbyråkratin. Fotografen Christer Strömholm gör ett infernaliskt porträtt av en makthungrig tjänsteman som med iskall, vällustig cynism manipulerar sig till ett eget litet imperium i folkhemmet. Förmodligen mer aktuell nu än då.