Ta ett valfritt samhällsproblem och alltid är det någon makthavare som fått idén att förespråka total eliminering av vad det nu kan vara. I de senaste årens offentliga debatt har det bland annat ropats på nollvision mot mobbing, nollvision mot rökning, nollvision mot aborter, nollvision mot dödsolyckor på jobbet, nollvision mot prostitution, nollvision mot självmord, nollvision mot vräkningar av barn. Några av dessa nollvisioner har vunnit gehör. Exempelvis beslutade riksdagen 2008 att självmorden ska upphöra.
Nollvisionstrenden började i mitten av 90-talet, då alla nollvisioners moder lanserades av trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvall på Vägverket. 1995 föreslog han djärvt att Sverige borde ha som officiellt mål att ingen ska dö eller allvarligt skadas i trafiken - en "nollvision"! Politikerna nappade snabbt på formuleringen, ty det lät väldigt ambitiöst och beundransvärt. Nästan hopplöst att säga emot också. Cynisk och råbarkad framstår ju den som verkar vilja godta ett enda tragiskt fall med blodiga människor i diket. Tingvalls visionära tanke antogs av riksdagen 1997 och på den vägen är det.
Men få kan rimligen tro på utopin om noll trafikolyckor. Vad som skulle krävas vore i så fall drakoniska åtgärder som att skrota samtliga fordon och införa allmänt utegångsförbud. Eftersom sådant uppenbart ligger bortom förnuftets gränser, finns ett tyst accepterande av att nollvisionen egentligen är retoriskt fluff som hör hemma i den politiska söndagsskolevärlden. Det praktiska trafiksäkerhetsarbetet är istället inriktat på "harm reduction". Alltså att man efter vetenskaplig metodik och beprövad erfarenhet försöker minimera trafikens skaderisker genom krockkuddar, alkolås, vägar med mitträcken, et cetera.
Sverige har även en nollvision mot knarkare, givetvis också en utopi. Men något som både den förra och den nuvarande regeringen helt allvarligt tycks tro på. Statsrådet Åsa Regnér (S) förklarade nyligen att målet om ett narkotikafritt samhälle ligger fast (SVT Opinion 6/11). Problemet är att denna nollvision gjort att "harm reduction" inom narkotikapolitikens område anses ytterst kontroversiellt. Missbrukare klassas mer som kriminella vilka i första hand bör straffas, än som sjukdomsdrabbade och socialt utsatta människor i behov av vård.
Bevisat effektiva skadebegränsande åtgärder som sprutbyten, injektionsrum eller rådgivning för säkrare droganvändning betraktas med största misstänksamhet. Moralism, repression och kategoriska krav på absolut drogfrihet i behandlingsprogrammen är istället vad som möter missbrukarna. Resultatet? I jämförelse med övriga Europa utmärker sig Sverige som ett land där narkotikadödligheten stiger i oroande omfattning. Socialstyrelsens statistik visar på ett deprimerande svenskt rekord: förra året avled minst 589 personer med narkotika i kroppen, ökning med 78 procent sedan 2006 (Drugnews 27/8). Det är konsekvenserna av en politik som inte bara är djupt antihumanistisk, utan även bygger på en märklig sorts förakt mot kunskap och etablerad forskning.
Drogmissbrukare kan lika lite som trafikolyckor förbjudas bort. Frågan är hur många fler människor som måste dö på den narkotikapolisiära nollvisionens altare, innan dogmatiken ersättas av förnuft och realism.