Det borde se ljust ut för premiärminister David Cameron och hans liberalkonservativa koalition. Sedan Tories återkom till makten 2010, med Liberaldemokraterna som regeringspartner, har Storbritanniens ekonomi stadigt förbättrats och tillhör idag Europas starkaste. Inte många trodde det var möjligt när Labour nesligen lämnade Downing Street för fem år sedan. Den globala finanskrisen hade slagit hårt och högljudda krav restes på att låta de offentliga budgetunderskotten skena i syfte att parera smällen. Cameron var klokare. Receptet att vinna kortsiktiga lättnader till priset av att förstöra statsfinanserna har endast haft misär i släptåg. Tidigare experiment i den riktningen betalade Storbritannien svidande dyrt för på 70-talet.
Cameron visade att han lärt sig läxan. Med lika delar principiell ståndfasthet som pragmatisk skicklighet har Cameron vårdat landets ekonomiska trovärdighet. Budgetdisciplinen har hållits, upplåningen reducerats, skatterna har sänkts. Fler jobb skapas nu i Storbritannien än i hela övriga Europa sammantaget. Sysselsättningsgraden är den högsta sedan 1971! Tjänstesektorn går som tåget. Även industrin visar fina siffror. Produktiviteten kunde dock vara högre och åtskilligt återstår att göra innan den offentliga ekonomin är i hälsosam balans.
Men den utstakade kursen är väldigt lovande. Varför riskera att återhämtningen förbyts i stagnation med Labours illröda Ed Miliband vid rodret? Han är inte ens vidare populär bland medlemmarna i sitt eget parti, utan är snarare fackföreningsbossarnas man, och har lovat tillväxthämmande skattehöjningar i parti och minut under valrörelsen. Ändå ligger Tories och Labour nästan jämsides i opinionsundersökningarna. Att något parti längre skulle få egen majoritet i parlamentet förefaller utopiskt.
Den brittiska politiken går istället mot en historisk fragmentering. Väljarna är otrognare än förr och visar större skepsis mot det politiska etablissemanget som Tories och Labour representerar. Liberaldemokraterna i mitten har förlorat attraktionskraften från 2010 och lönas illa för sin regeringsmedverkan. Till höger har migrations- och EU-fientliga UK Independence Party (UKIP) med den ölpimplande populisten Nigel Farage ätit sig in. Samtidigt är vänsternationalistiska Scottish National Party (SNP) på väg att pulverisera Labours dominans i Skottland och vädrar morgonluft efter den förlorade folkomröstningen förra året. Anhängarna av ett bevarat Storbritannien vann ju bara en knapp seger och SNP hoppas på en framgångsrik returmatch.
Cameron har i Thatchers anda efterlyst ett mer marknadsorienterat och mindre politiserat EU. För att få Brysseleliten att lyssna vill han ha ett reformerat brittiskt medlemsavtal, som ska ligga till grund för en folkomröstning (troligen 2017) om britterna ska stanna i EU eller ej. Delvis är det också ett försök att blidka EU-kritikerna inom Tories och rycka undan mattan för UKIP (vilket inte lyckats). Blir resultatet ett brittiskt utträde, kommer SNP - som vill kvarstå i EU - att kassaskåpssäkert framtvinga ännu en omröstning om Skottlands självständighet.
Mycket står alltså på spel med dagens val. Konsekvenserna kan på flera sätt bli ödesdigra. Men det svårt att se någon annan som bättre kan klara utmaningarna som väntar än David Cameron.