I vårt system har medborgarnas möjligheter att bygga upp en egen politikeroberoende välfärd i princip släckts, eftersom huvuddelen av deras arbetsinkomster slukas av det offentliga. Mycket av detta sker genom "dolda" skatter, som sällan eller aldrig redovisas tydligt och som politikerna helst inte talar om.
Vilket man kan förstå, utifrån deras utgångspunkter. Det kanske blir dålig stämning i folkdjupet om det dagligen och stundligen pedagogiskt klargjordes att vanliga löntagare varje månad totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt.
Men eftersom medborgarna vant sig vid att ansvaret för deras välfärd främst åvilar det allmänna - och offentliga pengar är allas pengar - har kraven ständigt ökat på vad den politiska sfären måste leverera. Det som Tage Erlander på 50-talet betecknade som "de stigande förväntningarnas missnöje". Vi också kalla det för välfärdsgirighet, i sin tur ytterligare underblåst av partiernas kostsamma löften.
Det är ju den inarbetade metoden för politiker att skaffa sig stöd och röster, genom olika utgiftsdrivande "satsningar" för att slå vakt om det offentliga systemet. Däremot är det ingen som går till val på ett program för att krympa socialstaten och istället överlåta mer makt och ansvar på den enskilde i det civila samhället. Ett sånt paradigmskifte, mot en individualiserad välfärdsmodell där huvuddelen av medborgarnas pengar stannar hos dem själva, skymtar inte vid horisonten.
Nåväl, sådan är det politiska kulturen i Sverige. Problemet, det eviga problemet, är notan. Nuvarande regering har sänkt vissa skatter i syfte att stimulera drivkrafterna till arbete och företagande. Detta inte i första hand för att stärka människors egenmakt, det är snarast en bisak i sammanhanget. Utan för att garantera pengaflödet från den närande sektorn till de offentliga kassorna. Det har lyckats i så motto att skatteintäkterna aldrig varit större. Ändå räcker pengarna inte. Redan ingångna åtaganden i kombination med ytterligare önskelistor äter upp resurserna. Alltså sneglas det mot nya intäktskällor. Från vänster till höger har idén om en särskild bankskatt blivit ett frestandet recept.
Banksektorn är som en skyddad verkstad (affärsriskerna är statens - läs skattekollektivets - i slutänden), konkurrensen är begränsad, vinsterna är höga och folkets förtroende är lågt. Att klämma åt bankerna och sno dem på ett antal sköna miljarder - det lär näppeligen några omfattande väljarskaror protestera mot, tvärtom. Fast bankskatten är i egentligen populistisk en bluff, ty vem får betala? Direktörerna? Aktieägarna? Det är lika troligt som att Elvis lever och har hälsan på en hamburgerbar i Honolulu.
Det är inte bankerna som kommer att drabbas av politikernas pålagor. Det är kunderna som på patenterat vis får kompensera bankernas minskade vinstmarginaler genom diverse kreativa avgifter. I realiteten blir bankskatten ännu en indirekt ("dold") beskattning av svenska folket. Alltid mer, aldrig nog. Som sagt.