Sist ut att presentera skuggbudget var i går Vänsterpartiet. Återigen visade Ulla Andersson att V är riksdagens främsta oppositionsparti när det gäller ilska, agitation och förändringsvilja. Vänsterpartiet är argt, en egenskap som hänger samman med partiets kommunistiska bakgrund där rödglödgad vrede mot kapitalet, borgarna och världsalltet i allmänhet är inbyggt i politiken.
Andersson använde hälften av sin tid i riksdagens pressrum att prata om förskolor som serverar knäckebröd och anhöriga som får rycka in på äldreboenden för att personalen inte räcker till samtidigt som riskkapitalister täljer guld. Och hur all denna girighet är Alliansens fel.
En sak ska vänsterpartisterna ha en eloge för. Deras budskap är rakt och klart. V är mer ideologiskt troget än andra partier som ofta låter saker som pragmatism komma i vägen, vilket ibland solkar ner politiken. För vänsterpartisterna är världen antingen svart eller vit. Ta partiets främsta budskap inför höstens val som exempel: inga vinster i välfärden. Medan socialdemokrater och miljöpartister, ja, till och med moderater och folkpartister, svävar på målet om diverse krav och undantag är Vänsterpartiet glasklara. Vinster – och därmed mången företagare och innovatör – har inte med skolan, vården eller omsorgen att göra. Dessa är och förblir statlig och kommunal business för enskilda medborgare att kuvas under.
I budgetpresentationen hänvisade Ulla Andersson till Dagens Samhälles genomgång av de tio största vårdföretagen. Nio av dem drivs av riskkapitalbolag, klagade Andersson, och pekade på ”den krackelerade välfärdens” nedåtgående kurva. Hade Andersson varit en flitigare läsare av DS hade hon i ett tidigare nummer (6) kunnat läsa att välfärden kräver och får mer resurser än någonsin – opåverkat av skattesänkningarna. Men det numret åkte väl direkt i Anderssons papperskorg, då det bara komplicerade V:s raka logik: Höga skatter – hög välfärdsstandard, låga skatter – låg välfärdsstandard. Gällande den omdiskuterade regeringsfrågan har Vänsterpartiet i princip omöjliggjort sig till statsrådsposter på grund av sitt krav på vinstförbud. Det blir mer och mer tydligt att också Stefan Löfven (S) vill undvika samarbete med Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt. I debattduellen med statsministern i Agenda (27/4) liknade Löfven politik med handboll och menade att regeringen håller på att bli avblåsta för passivt spel. Fredrik Reinfeldt (M) kontrade då med att Löfven inte ens kan ställa upp med ett lag.
För även MP kommer att bli en bångstyrig parhäst till S, inte minst i den högaktuella försvarsfrågan. S deklarerade förra veckan att man är med på regeringens avsikt att utrusta Jas Gripen med kryssningsmissiler, medan Åsa Romson (MP) beklagade densamma. MP och V delar mycket av den gröna, utopiska politiken där samhället ska genomgå den ekologiska metamorfosen – oavsett vad en sådan kostar. Den utopin blir svår för S, ett parti förankrat i den industrialiserade verkligheten, att bygga en laganda kring.