Naturen skyr vakuum, menade Aristoteles. Det är också ett elementa inom säkerhetspolitiken. Den räds tomrum, allt ska fyllas. Eller som Mao Zedong formulerade det med sin klassiskt träffsäkra cynism: "Varje land har en armé - sin egen eller någon annans". Konsekvensen av omvälvningen i Ukraina är att vi ser ett sådant illavarslande säkerhetspolitiskt tomrum öppna sig i Europa. Vilka krafter ska fylla det?
Med Viktor Janukovytjs fall förlorade Putin sitt verktyg för att lägga Ukraina under rysk dominans i enlighet med Kremls imperialistiska vision om ett återskapat Sovjetunionen i lightversion. Från Moskva hörs nu en kaskad av aggressiva tongångar. Ukraina är inte bara en före detta Sovjetrepublik. Historiskt räknas landet, mer specifikt den forna Kievstaten, också som skötet varur den ryska nationen föddes. På Krim ligger även Rysslands Svarta havsflotta stationerad, halvön var för övrigt ryskt territorium till mitten av 50-talet då Chursjtjov med en symbolisk gest skänkte Krim till Ukraina.
Putin kommer garanterat inte att ge upp utan en fight för att hålla västligt inflytande borta. I värsta fall kan en militär intervention inte uteslutas, exempelvis med syftet att "skydda" ryska intressen i östra Ukraina. Hundra år efter första världskriget framstår åter det europeiska säkerhetsläget som mycket instabilt och oroande. 1914 snubblade kontinentens länder in i katastrofen genom en rad ödesdigra missgrepp och dumdristiga diplomatiska felkalkyleringar. Sannolikt händer inget av samma omfattning igen.
Men med ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland som arga jokern i leken bör vi åtminstone brandförsäkra vårt eget hus ordentligt. Sveriges försvarsförmåga är patetiskt usel, vi har heller inga allierade att räkna med vid ett skarpt läge. Att stå ensam och naken under himlen när mörka moln hopar sig kan knappast vara ett acceptabelt alternativ. Ty vem vet om blixten slår ner?