En ny internationell skoljämförelse gjord av The Economist Intelligence Unit placerar Sverige i mitten av 40 undersökta länder. Den bekräftar bilden av Sverige som en medelmåttig skolnation. Vad värre är; rapporten ger inte några handfasta råd på hur skolsystemet ska bli bättre. Förutom ett.
I rapporten konstateras i stället ödmjukt hur svårt det är att finna en universallösning för att göra skolan framgångsrik. Hur mycket skattepengar som läggs på utbildning verkar inte vara avgörande. Inte heller hur hög graden av valfrihet är. Det finns helt enkelt ingen utbildningspolitisk mirakelmedicin. Likväl har de framgångsrika skolnationerna en sak gemensamt: hög kvalitet på lärarna.
Finland och Sydkorea är de två länder som placerar sig bättre än alla andra. Det är svårt att hitta två skolsystem som är mer olika. Koreanerna satsar på repetitiv inlärning och ställer höga krav på elevernas eget studieansvar. Prov är mycket vanliga. Finland lägger större fokus på förståelse och tillämpning av kunskap. Läxor är sällsynta. Två olika system, men samma goda resultat. Framgångsreceptet stavas i båda länderna bra lärare. De har hög status och bara de allra bästa studenterna tillåts bli lärare.
Just därför är det extra sorgligt att i Lärarnas tidning (15/11) läsa om hur studenterna som söker till lärarutbildningen i Sverige i allt högre utsträckning tillhör svagpresterande grupper. Många högpresterande lämnar utbildningen eller söker sig aldrig till den, inte för att lönen är låg eller lärarnas arbetsvillkor hårda utan för utbildningens kravlöshet.
Sveriges eventuella comeback som kunskapsnation hänger alltså på att vi lyckas få fram bättre lärare. Då måste läraryrket uppvärderas. En bra start vore att minska antalet platser på lärarutbildningen och göra den svårare.