President John F Kennedy var allt som hans vicepresident Lyndon B Johnson inte var: ung, stilig, briljant talare, inspirerande personlighet, mästerlig i TV. Johnson däremot betraktades av många som en klumpig bonnläpp från Texas, trots att han tidigare varit en imponerande vass majoritetsledare i senaten. Men under Kennedys glittriga period i Vita huset blev Johnson reducerad till en maktlös nolla, ofta hånad i Washingtons innekretsar. Inför presidentvalet 1960 hade han utsetts till Kennedys parhäst enbart av taktiska skäl. Johnson behövdes för att locka röster i sydstaterna i kampen mot Kennedys republikanske rival Richard Nixon. Johnson levererade, men när segern var vunnen uteslöts han från inflytande. Tills skotten i Dallas den 22 november 1963...Om denna period handlar fjärde delen i Robert Caros monumentala biografi över Lyndon B Johnson, "The Passage of Power", som utkom i våras. Det är en gediget skriven, djupt fascinerande bok. Inte minst kan man av Caros skildring få en tankeställande relief till dagens politiska situation i USA. Barack Obama har ibland liknats vid Kennedy; bägge bländande retoriker med stark karisma, bägge nådde den högsta makten med det inspirerande budskapet om nytt hopp för Amerika. Och bägge fick stora problem att få kongressen med på noterna.
För Obama har det varit rena kriget senaste åren, läget sägs vara helt låst. Polariseringen mellan republikaner och demokrater omöjliggör nödvändiga reformer, främst gällande de katastrofala statsfinanserna.
Man glömmer lätt att Kennedy inte lyckades mycket bättre. Hans största insats var hanteringen av Kubakrisen. Men inrikespolitiskt blev resultatet skralt. Kennedys två viktigaste förslag strandade i kongressen: skattesänkningar i syfte stimulera att en stagnerande ekonomi och medborgarrättslagar för att stoppa diskrimineringen av de svarta. En järnhård koalition av konservativa sydstatsdemokrater och republikaner från Mellanvästern begravde Kennedys program. Denna majoritet hade också fimpat alla betydande sociala lagförslag sedan 1937 då Franklin D Roosevelt var president. Kennedys filmstjärneliknande charm kunde inte tina upp relationerna, vid mordet hade han i princip givit slaget förlorat.
Entrè: Lyndon Johnson, denne till synes hopplöse figur. Men han grep mästerligt kommandot direkt. Med telefonen som främsta arbetsredskap bearbetade han outtröttligt kongressens ledamöter, lyssnade in deras egna önskemål, lade fram sina, lirkade med genial snillrikhet upp motsättningar och skapade nya allianser. Bara på dryga halvåret fick han igenom Kennedys avsomnade program, vann därefter i november 1964 en jordskredsseger i presidentvalet och sjösatte "The Great Society", den mest ambitiösa sociala reformlagstiftningen som USA någonsin haft. Dödläge i kongressen? Det tycks snarare vara en fråga om man behärskar det politiska hantverkets konst eller ej. Och Johnson var outstanding. Barack Obama har en del att lära, tycker jag.