Citatet ovan är Mona Sahlins och yttrades i valrörelsen 2010. Nu är 2013, Sahlin inte längre partiledare och orden gäller inte längre. Uppenbart. Den historiska händelse som utspelade sig i riksdagens kammare i går visar det. Javisst, Allianspartierna vann omröstningen med siffrorna 154-153 gällande finansutskottets initiativ att uppmana regeringen att lyfta ut förslaget om höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt ur budgetpropositionen. Och det var bra, men knappast poängen här.
Detta var inte vilket beslut som helst, även om S vill få oss att tro det. ”Oftast röstar Sverigedemokraterna med regeringen”, försvarade Fredrik Olovsson (S), vice ordförande i finansutskottet (Studio Ett), planerna dagen innan voteringen. Olovsson tog femte jobbskatteavdraget som ett exempel där SD gått på Alliansens linje. Det var ett bra exempel, för det belyser väl hur S och övriga i oppositionen hade skräddarsytt sitt utskottsförslag för att passa SD.
Sakfrågan handlar att gränsen för statlig inkomstskatt höjs från löner på cirka 35 000 kronor till drygt 36 300 kronor i månaden. Kostnaden för reformen beräknas bli tre miljarder kronor, ingen jättesumma i budgetsammanhang. Saken är fördelningspolitiskt problematisk, men knappast i så pass hög grad att det motiverar att S spelar så högt. Dessutom är det inte de fördelningspolitiska argumenten som har lyfts fram i debatten. I stället har S återanvänt invändningarna mot femte jobbskatteavdraget om att regeringen ”lånar” till skattesänkningar.
Det är mycket förvånande hur mycket Socialdemokraterna har riskerat för att få sin vilja fram i denna fråga. Det gäller inte bara uppgörelsen med SD, som bryter mot Sahlins bevingade ord och riskerar att förfölja S en lång tid framöver. Partiet försökte också bryta mot den ordning som under tjugo års tid tjänat riksdagen – inte minst under S minoritetsstyren – och statsfinanserna väl. Budgetar tas vanligtvis som helhetsbeslut för att förhindra ett darrigt plockepin i beräkningarna. Det budgetförslag som får flest röster är det som antas. Allianspartierna har visserligen inte haft majoritet men eftersom oppositionspartierna röstar på sina egna respektive förslag, har regeringens budget gått igenom. Fredrik Olovsson påtalade att S minoritetsregeringar alltid såg till att ha stöd i riksdagen för att få igenom sina budgetar. Må så vara, men den budget det nu handlar om är minoritetsregeringen Reinfeldts fjärde. Det är första gången som SD sånär fick inflytande över den – på en rödgrön inbjudan.
Oppositionens försök att bryta ”traditionen” med helhetssyn på budgeten riskerar att bli ett prejudikat som kan slå tillbaka mot S redan nästa år – för det fall S sitter i regeringsställning då. Nuvarande opinionsläge pekar på det, vilket gör handlandet än mer svårbegripligt. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen, men han är ändå ansvarig för sitt partis agerande. Hur ska han kunna se Mona Sahlin i ögonen efter den här dubbelt misslyckade kuppen?