Då brast det till slut för några av hans anhängare: "Gud vad tjatigt!". "Alla pratar om småföretagens villkor". Hela tiden.
Reaktionen är på intet sätt konstig. Det har blivit tjatigt. En valrörelse utan att minst två av de borgerliga partierna har småföretagande som en av sina valfrågor minns knappast ens de mer seniora prenumeranterna av Corren.
Upplevelsen av tjatighet är ett problem. I takt med att samma saker sägs om och om igen utan att det egentligen händer speciellt mycket slutar folk att bry sig. Väljarna slutar lyssna på retorik som inte kopplas till politiska reformer.
För vad har egentligen hänt på småföretagarområdet de senaste åren? Många utfästelser, men få reformer. Visst har arbetsgivaravgiften för unga sänkts och visst finns det riktat stöd till vissa branscher. Det är viktiga reformer som underlättar för små och nystartade företag att våga anställa.
Men när man betraktar hela arbetsmarknaden förefaller reformerna närmast som småttigt duttande. En riktad skattesänkning här, ett avdrag där, och så toppar vi det med storslagen retorik om de småföretagens villkor. Resultatet imponerar på få. Riksrevisionen konstaterade i våras att så mycket som 73 procent av de tillfrågade företagarna inte upplevt att regelbördan lättat de senaste åren, trots politiska löften om motsatsen.
Det är småföretagens utvecklingspotential som i praktiken avgör hela framtidens arbetsmarknad. Trots det fortsätter regeringen att administrera arbetsmarknadsregleringar anpassade efter storföretag och verkstadsindustri på 1970-talet.
Sveriges rigida arbetsmarknadslagstiftning jämte vårt, alltjämt, astronomiskt höga skattetryck drunknar i ett gnatigt bråk om minireformer. När skall allianspartierna våga ifrågasätta fundamenten i det företagsklimat vi fått i arv av DDR-Sverige?