Han ärvde ämbetet som kunglig statschef den 15 september 1973 efter sin åldrige farfar Gustav VI Adolf, som avlidit på Helsingborgs lasarett. Men det stod redan klart att kungakronan som tillföll honom i praktiken skulle bli föga mer än symbolisk. Sverige var i färd att skrota 1809 års antikverade grundlag med dess sedan länge överspelade paragraf "konungen äger att allena styra riket".
På badorten Torekov i Skåne hade politikerna 1971 enats kring den förlösande kompromissen om majestätets moderna position, vilken stadfästes i den nya konstitutionen 1975. Monarkin tömdes på innehåll och reducerades till en strikt representativ, ceremoniell institution, kliniskt ren från politiskt inflytande. Faktiskt är vår författning i det perspektivet mycket finurligt och försåtligt skriven. Den baserades på idén om radikal parlamentarism, där folket väljer riksdag som i sin tur väljer en talman med ansvar att utse regeringsbildaren. Raka demokratiska rör hela vägen, alltså.
Som en liten förgylld dekoration ovanpå finns kungen, men som statschef spelar han ingen nämnvärd roll. Det gör statsministerposten väldigt stark, närmast presidentliknande. Man kan säga att Sverige är en de facto-republik, kompletterad med en kunglig ceremonimästare att plocka fram vid högtidligare tillfällen. Egentligen fanns tunga röster, i synnerhet inom Socialdemokraterna, som på 70-talet ville avskaffa monarkin även till namnet. Dock ansåg man att svenska folket ännu inte var moget för ett sådant steg. Istället gjordes kungahuset konstitutionellt meningslöst, så att det vid lämpligare tidpunkt i princip kunde raderas ut med "ett pennstreck".
Monarkin är till sitt väsen byggt på mytologi, förtrollning och distansering. Grundlagsfäderna tycktes kallt räkna med att samhällets fortskridande modernisering och liberalisering skulle göra kungahuset allt mer verklighetsfrämmande och orimligt i allmänhetens ögon. Vad som återstod var att invänta den eftersläpande opinionen och låta den gamla ingrodda magin kring kungligheterna sakta blekna bort. Vilket är ungefär precis vad som sker. Enligt mätningarna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, är den långsiktiga trenden för kungahusets ställning i stadig nedgång.
Kungahuset har tidigare tillhört en av de institutioner som folket haft störst förtroende för. Men stödet har dramatiskt eroderats under senare år och har aldrig varit så lågt som nu. Detta oavsett prinsessbröllop, födslar av kungliga bebisar eller något annat festligt. Statsvetaren och monarkiexperten Carl-Erik Grimstad har konstaterat att om förtroendet fortsätter att minska i samma takt, kommer hovet vara historia inom 50 år. Fast verkar Carl XVI Gustaf inte redan i dag ganska trött på sitt jobb? Begripligt i så fall. Han kanske skulle varit lyckligare om han fått slippa sin offentliga gyllene bur och kunnat leva livet som privatmannen herr Bernadotte.