"Landsbygdsfolkets betydelse som källa till svensk folkförnyelse framstår med ökat värde, ju mera industrialismen och stadskulturen tär på folkkraften." Så förkunnas det i Bondeförbundets partiprogram från 1933. Dryga 80 år senare kan vi väl ganska lugnt konstatera att dåvarande Centerpartiet hade fel. Kombinationen av industrialism och stadskultur har snarare gjort underverk för "folkkraften".
Urbaniseringsvågens omvandling av det gamla svenska bondesamhället har medfört att människor som flyttat in till städerna generellt fått bättre livskvalitet i form av utbildning, hälsa, arbete, inkomster, kontakter, socialt umgänge och kulturutbud.
Det bekräftas av tidskriften Fokus undersökning över var i Sverige det är bäst att bo 2014.
Storstadsområdena är solklara vinnare. Stockholm tronar på första plats bland Sveriges 290 kommuner. Linköping hamnar på nummer 12 i totalrankningen, ett starkt hopp uppåt från förra årets plats 55. I underkategorin bästa stadskommun kniper vi silvermedaljen efter Uppsala.
Vi har skäl att vara stolta och kommunalrådet Paul Lindvall (M) är förstås med all rätt förtjust. Det är ett bra betyg, ett kvitto på att vår kommun är attraktiv och välskött. Dock är Lindvall en smula besviken på att Fokus inte lät Linköping tävla i högsta prestigeklassen och spänna musklerna mot Stockholm, Göteborg och Malmö med kranskommuner. "Jag ser Linköping som en storstad och det tror jag många gör med mig", sa han i fredagens Corren. Sant. Sett till Linköpings befolkningsstorlek, expansiva utveckling och ökande urbanitetskänsla borde vi rimligen kvala in i den svenska storstadsdivisionen.
Men det innebär också att storstadens mindre vackra sidor blivit märkbara: en febrig bostadsmarknad med stigande priser, en oroande gängkriminalitet, samt en socioekonomisk segregering mellan den burgna medelklassen som tenderar att leva i en värld och människor i invandrartäta områden som tenderar att leva i en annan. Den utmaningen bör vi inte glömma när vi gasar vidare mot framtiden.