Skolan står alltid högt upp på fokuslistan, men för tillfället är ämnet särskilt prioriterat. I går inträffade World Teachers’ Day (Internationella lärardagen), då bra lärare och vikten av utbildning uppmärksammas lite extra.
Lokalt i Linköping diskuteras just nu uppsägningen av ett lokalt kollektivavtal, som innebär att 1 400 lärare förlorar två lediga dagar. Kommunen menar att kvaliteten måste säkras genom att all verksamhet bemannas med behöriga lärare, vilket är svårt när det är ont om utbildade vikarier. Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund är förstås inte glada. Medlemmarna har avstått löneutrymme för ledigheten som nu tas bort, menar de. Samtidigt befarar facket att Linköping förlorar i attraktionskraft för såväl nya som befintliga lärare. Så kan det mycket väl vara. Och man kan undra hur stor kvalitetsförsämring det kan ställa till med på två lediga dagar. Det luktar ursäkt för vad som är en ren besparing, som i så fall borde kallas för vad den är.
Är kvaliteten säkrad övriga dagar borde två inte spela så stor roll, behörig vikarie eller inte. Tror man det, blandar man ihop kvalitet med kvantitet – ett rätt vanligt misstag. Men Linköping är i så fall inte ensam om att göra den tabben.
Skoldebatten är full av exempel där kvantitet förväntas ersätta kvalitet. Lärartätheten och resurserna är två viktiga sådana. För ett par år sedan släppte Sveriges Kommuner och Landsting rapporten ”Myter om skolan hindrar utveckling” (2013) som slog hål på några myter om svensk skola. Bland annat de att klasserna blir större och lärartätheten minskar samt att skolan får allt mindre pengar. I verkligheten förhåller det sig precis tvärtom.
Men ivern att öka kvantiteten i skolan kvarstår. I fredags överlämnades den av Alliansregeringen tillsatta grundskoleutredningen till den nuvarande regeringen. Uppdraget var att utreda hur en tioårig grundskola med start vid sex års ålder lämpligast skulle kunna införas.
Utredaren har nu lagt fram två alternativ; antingen att 1) förskoleklassen blir kvar som en egen skolform eller att 2) den blir en integrerad del – sexårsklass - i en tioårig grundskola. I båda fallen gäller skolplikt från sex års ålder som ska träda i kraft från och med höstterminen 2017. Mycket tyder på att dessa förändringar i praktiken inte blir mycket mer än ett slag i luften. De allra flesta sexåringar går redan i förskoleklass. Att skolplikten utökas från nio till tio år lär knappast få några revolutionerande effekter på skolresultaten – tyvärr.
Inte bara skolårens första år förpliktigas, utredningen föreslår även en förlängning av grundskolan med max ett år för de elever som inte går ut nian med gymnasiebehörighet. Det kan låta som en fin andra chans för niondeklassarna utan godkända betyg. Men i praktiken alltså att det som inte fixades på nio år ska göras på ett tionde. Kvantitet ska gottgöra en undermålig kvalitet.
Det går inte. Mycket hänger på lärarna och stödet som de får från sina chefer och kolleger. Det är en viktig sak för Linköpings kommun att bära i minnet, när avtalet med de två extra lediga dagarna sägs upp. Har kommunen otur kanske kvaliteten till och med blir lidande när mängden arbetsdagar ökar utan att kompenseras på något sätt. Det vore inte så lyckat.