Klockan passerade midnatt, juni blev till juli och Internationella valutafonden (IMF) fick vänta förgäves. Någon skuldbetalning på 1,5 miljarder euro kom aldrig från Grekland. Därmed har den vänsterpopulistiske premiärministern Alexis Tsipras försatt sitt land i vad som lite eufemistiskt kallas "teknisk bankrutt". Historiskt sett är det närmast rutin.
Grekland en lång, lättsinnig tradition av hög skuldsättning och återkommande perioder av statsbankrutter (1826-1878, 1894-1897, 1932-1964). Fanns någon anledning att lita på att Grekland skulle förvandlats till den ekonomiska mönstergosse som eurointrädet 2002 fordrade?
Redan innan eurovalutan blev verklighet hade EU:s statistikbyrå Eurostat varnat för att den grekiska regeringens uppgifter om sin finansiella situation bara var ruffel och båg. Övriga EU-medlemmar valde att blunda, politiskt ansågs det viktigt att Grekland fick vara med ändå. Gissa om man flinade i Aten?
Ytterligare en moraliskt förödande signal kom 2004, när EU:s kärnländer Tyskland och Frankrike förklarade sig fria att bryta mot stabilitetspaktens krav på budgetbalans. Sedan dess har varenda paragraf i EMU:s regelverk visat sig vara av tuggummi. Inte minst förbudet mot att medlemsländerna och centralbanken ECB ska kunna lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna. Vilket Aten förstås noterat och agerat därefter.
EU har förvisso varit oansvarigt. Att låta grekerna byta sin drachma mot hårdvalutan euro var som att ge tonårspojkar fri tillgång till whisky och bilnycklar (för att travestera den amerikanske satirikern PJ O’Rourke). Men inget av detta fråntar naturligtvis den självständiga nationen Grekland skulden för sitt eget beteende.
Euron kunde varit en gyllene chans för grekerna. Om man investerat klokt, rustat upp ekonomin och gjort den mer konkurrenskraftig. Istället utlöste euron en offentlig konsumtionsfest som om det inte fanns någon morgondag och inga nödvändiga reformer skedde.
Kallt har tydligen den grekiska regeringen räknat med att långivarna ska fortsätta att betala partyt. Det har varit en slags utpressning där marknadens förtroende för "den evigt oåterkalleliga" euron legat i andra vågskålen. Stödpaket till svindlande belopp har skyfflats in i det grekiska svarta hålet och förhandlingarna har urartat till rena farsen (folkomröstningen som ska äga rum i Grekland på söndag är ett talande exempel).
Både euron och marknaden klarar nog rycken av att Grekland skickas på porten. Visst får grekerna det mycket tufft att komma ur krisen. Men flera tidigare kommunistländer i Östeuropa har ju framgångsrikt stålbadat sig genom det moderniserande systemskifte som Aten hittills vägrat.