Professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Bo Rothstein, föreslår att det framförallt är antalet internationella citeringar - alltså andelen gånger en forskares verk citeras i utländska akademiska facktidningar - som ska ligga till grund för kvalitetsstämpeln.
I en debattartikel i DN (15/8) skriver han att svensk humaniora och samhällsforskning är för "provinsiell". Denna slutsats har han nått genom att undersöka i vilken omfattning de 63 forskare som under 2012 tilldelats stora forskningsanslag (3 miljoner kronor eller mer) av Vetenskapsrådet uppmärksammas och citeras internationellt. Drygt hälften av forskarna har så låg citeringsgrad att det med fog kan hävdas att de inte har uppmärksammats utomlands.
Att svenska forskares citeringsgrad har sjunkit bekräftades redan 2008 i Vetenskapsrådets numera nedlagda tidning Forska. Men är antalet citeringar verkligen det bästa sättet att mäta kvaliteten på akademisk forskning?
En som inte håller med är Arne Jarrick, historieprofessor och Vetenskapsrådets huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap. Han menar i en replik (DN 16/8) att bara det vetenskapliga resultatet i sig spelar roll, inte antalet citeringar.
Förmodligen ligger sanningen någonstans mitt emellan: Många citeringar är ingen kvalitetsgaranti, men väldigt få är ett illavarslande tecken.
Däremot finns det ett annat bryderi med citeringsjakten. För att kunna bli citerad internationellt måste forskaren i regel publicera sig i anglo-saxiska tidskrifter och med engelska som språk. Om fler och fler svenska humanister och samhällsvetare bara strävar efter att publicera sig på engelska riskerar svenska språket att försummas inom den akademiska världen. Det vore olyckligt då det också ingår i humanioras och samhällsvetenskapens uppdrag att upprätthålla det svenska språket.