Världsläget är dystert och i Sverige är den politiska situationen heller knappast något som ger skäl till entusiasm. Den rödgröna regeringen är den svagaste och vilsnaste i mannaminne. Få kan väl säga att den borgerliga oppositionen sprakar av vitalitet. Därtill har vi fått ett växande främlingsfientligt, kostymfascistiskt parti på halsen.
Om trenden fortsätter, verkar det som Stefan Löfven får den tvivelaktiga äran att gå till evigheten som statsministern vilken satte punkt för de senaste decenniernas liberala reformagenda och istället förkroppsligade återkomsten av en ny stagnationsfas, närmast i stil med 70-talets trista unkenhet. I rättvisans namn såg vi konturerna av detta redan under Alliansens andra mandatperiod, då borgerligheten mest trampade vatten.
I USA är det populärt att ranka nationens presidenter. Regelmässigt brukar George Washington, Abraham Lincoln och Franklin D Roosevelt glänsa i toppen, medan stackare som Andrew Johnson, Herbert Hoover och George W Bush ständigt hamnar i botten. Vågar vi på oss en liknande övning gällande statsministrar i Sverige, är det ingen djärv gissning att Löfven väntas göra Ola Ullsten sällskap i sämsta statsministerklubben.
Däremot bör kvartetten Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt räknas väldigt högt på listan. Mellan 1986-2010 företrädde de samma sorts övergripande politiska linje, som innebar en remarkabel modernisering av det gamla folkhemmets rostangripna strukturer.
Fram till 1991 avreglerades bland annat kredit- och finansmarknaderna, det infördes ett nytt skattesystem, offentliga verksamheter bolagiserades och såldes. Bildt och Persson förde Carlssons stafettpinne vidare. Löntagarfonderna skrotades. Telekomsektorn liberaliserades och blomstrade. Friskolor infördes. Sverige gick med i EU. Vi fick ett robustare pensionsmaskineri, en sundare budgetprocess och välfärdssystemen stramades upp. Även skattetrycket började mildras något.
När Göran Perssons hand vid rodret visade tecken på trötthet, tog Reinfeldt inledningsvis piggt över och fortsatte kursen med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna, et cetra.
I framtidens historieböcker sätter jag en peng på att Carlsson, Bildt, Persson och Reinfeldt lär beskrivas som det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets fyra stora svenska reformliberaler (sorry "Liberalerna", the artist formerly known as Folkpartiet). Skulle Löfven plötsligt överraska oss med att rycka upp sig till dessa herrars nivå, blir det den största comebacken sedan Lazarus - fast vem vet, undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi...
Men vilken statsminister är allra bäst? En intressant fråga, vars svar även kan ingjuta välbehövlig lärdom och inspiration till dagens hängiga politikerkår. Tage Erlander, Per Albin Hansson, Karl Staaff, Arvid Lindman? Alls icke några tokiga gubbar (tyvärr har vi, skämmigt nog, ännu inte fått några gummor med i leken).
För mig är det dock föga snack om saken. Självfallet är det en östgöte som förtjänar guldmedaljen som Sveriges främste statsminister. Han var också den formellt förste på posten, föddes i Finspång 1818 och pluggade i Linköping innan han studerade vidare i Uppsala. Namnet? Louis de Geer.
Efter en kometartad ämbetsmannakarriär dras han in i de politiska kretsarna och erbjuds av kung Oscar I att bli justitiestatsminister, i praktiken regeringschef, 1856. Louis de Geer är motvillig och avböjer, men två år senare accepterar han och stannar till 1870. Han återvänder i sadeln 1876-1880, då som officiellt nummet ett på den nyinrättade statsministertaburetten – vilken modellerats efter den pionjärroll de Geer redan spelat under sina tidigare tolv år i spetsen för regeringen.
Sverige är vid Louis de Geers ankomst ett utfattigt, genomreglerat och kvävande ruckel till land, som mängder av människor inte står ut med att bo i längre (de flyr över Atlanten till USA istället). Deppar Louis de Geer? Nix. Han river skickligt tag i problemen och vid sin sida har han den energiske finansministern John August Gripenstedt. Tillsammans bildar dessa båda liberaler den vassaste politiska duo vi någonsin haft.
För det första slås det vakt om freden. Fler vådliga utrikespolitiska äventyr ska det inte bli! Det är grundförutsättningen för det välståndsbildande systemskifte som de Geer och Gripenstedt har i kikaren. Och rejäla, långsiktigt positiva förändringar ska komma.
Skråväsendet avskaffas, näringsfrihet införs, bankerna avregleras, beslut om fri in- och utvandring klubbas igenom (passtvånget försvinner), Sverige ansluter sig till den europeiska frihandelskretsen, man storsatsar på att investera i modern infrastruktur (järnvägar), lagstiftningen blir humanare, religionsfriheten stärks, kvinnorna ges ökade rättigheter och den antikverade ståndsriksdagen fimpas äntligen till förmån för ett representativare tvåkammarparlament.
Vad som sker är inget mindre än en liberal revolution. Marknaden tillåts fungera, civilsamhället tillåts spira, det klåfingriga politiska kontrollbehovet trycks tillbaka. Effekten? Sverige reser sig ur askan, ekonomin skjuter fart, och tack vare detta enastående reformverk som Louis de Geer bär ansvaret för, ska vi under 1900-talet utvecklas till ett av världens rikaste länder.
En förklaring till de Geers succé var måhända att han aldrig var någon trångsynt partipolitiker. Han kände motvilja mot organiserade politruker och deras kollektiva lidelser. Louis de Geer föredrog att tänka själv och lita på sitt omdöme. Det gav respekt, förtroende och betydande folklig uppskattning.
I sina memoarer ”Minnen” (1892) skriver han: ”Man har ofta och icke utan skäl klandrat mig för att jag aldrig ens försökt att bilda något regeringsparti. Möjligen skulle jag därigenom haft större framgång, ehuru jag tviflar därpå. Men jag har alltid i min natur haft en oöfvervinnelig obenägenhet för allt partiväsende; och i den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse.”
På ett annat ställe i boken refererar han till en regeringsförhandling i ett visst ärende och slår karaktäristiskt giftigt fast: ”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla af förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr hufvudet.”
En statsman av hans nonkonformistiskt, frimodiga östgötska kaliber vore nog inte så dumt om Sverige kunde få på nytt.