En höstdag 1974 träffade ekonomen Arthur Laffer några medarbetare till den republikanske presidenten Gerald Ford på en restaurang i Washington. I syfte att förklara sin tes att minskade skatter faktiskt kunde öka intäkterna, tog Laffer fram pennan och ritade några streck på en servett.
Episoden har gått till den ekonomiska historien som födelsen av Lafferkurvan. Den är både enkel och elegant. Vid skattesatsen 0 procent blir naturligtvis intäkterna noll, samma utfall ger 100 procent. Tricket är att hitta en optimal dynamisk nivå som minimerar skatteuttagets skador på den produktiva ekonomin och samtidigt maximerar statens intäkter.
Exakt var den gränsen ligger är omtvistat. Men Lafferkurvans grundläggande princip är det få numera som ifrågasätter. Laffer menade att arvet efter Roosevelts "New Deal"-program på 30-talet, och Lyndon Johnsons "Great Society"-program på 60-talet, medfört en högskattepolitik som genom sina effektivitetsförluster allvarligt hotade att hämma välståndsutvecklingen.
Det var kort sagt dags för Republikanerna att bryta trenden som bar Demokraternas signum och satsa på en sundare kurs. Det skedde inledningsvis lite trevande under Ford, sedan med rejälare tag när Ronald Reagan intog Vita huset nästkommande decennium och hela världen fick lära sig vad ”supply-side economics” betydde.
Men Laffers idé var inte ny. Inte heller praktiserandet av den. Andrew Mellon hade testat teorin ett halvsekel tidigare, fast då under beteckningen ”scientific taxation”. Mellon var en enormt förmögen amerikansk bankir, industrialist och filantrop. Under första världskriget hade demokraten Woodrow Wilson låtit statsmakten svälla över alla tidigare breddar. Den politiska klåfingrigheten drabbade ekonomin hårt med skatter, regleringar och kontroller. Mellon var inte förtjust.
Efter att republikanen Warren G Harding triumferat i valet 1920 med slagordet ”return to normalcy” utsågs Andrew Mellon till finansminister. Han baserade sin uppfattning om skattepolitikens utformning på lika delar sunt förnuft som egen näringslivserfarenhet.
Skattenivåer påverkar affärsbeslut, investeringar och alla ekonomiska aktörernas beteenden. Lägre skatter gynnar rationaliteten i deras handlingar, vilket ökar det generella välståndet i samhället och gör att staten får mer – inte mindre – intäkter än med höga skatter (som deformerar de välståndsbildande krafternas effektivitet).
De första stegen mot en avreglerad ekonomi enligt Mellons recept togs under Harding, men den populäre presidentens hälsa sviktade och han dog oväntat i augusti 1923. Vicepresidenten Calvin Coolidge tog vid, fast besluten att rulla tillbaka staten och skära ned på utgifterna. Han var först skeptisk till Mellons tankegods, men övertygades snart att gå på offensiven.
”The history of taxation shows that taxes which are inherently excessive are not paid. The high rates inevitably put pressure upon the taxpayer to withdraw his capital from productive business”, skrev Mellon i sin bok "Taxation: The People’s Business". Kärnan i sin skattefilosofi beskrev Mellon i några belysande rader, som dagens politikerkår - inte minst i Sverige - borde ta till sig: "Any man of energy and initiative in this country can get what he wants out of life. But when initiative is crippled by legislation or by a tax system which denies him the right to receive a reasonable share of his earnings, then he will no longer exert himself and the country will be deprived of the energy on which its continued greatness depends".
Mellons skrift utkom valåret 1924, då Coolidge sökte väljarnas förtroende för en mandatperiod i egen rätt. Under valkampanjen höll Coolidge ett radiotal till amerikanska folket, där han dömde ut den gamla skattepolitikens ”despotiska pålagor” och förklarade att den viktigaste åtgärden nu var att frigöra individen: ”It is our theory that the people own the government, not that the goverment should own the people”.
Calvin Coolidge och Republikanerna vann en jordskredsseger.
Med en stabil folklig majoritet i ryggen kunde Coolidge och Mellon fortsätta arbetet och fullt ut omsätta sina planer i handling. Resultatet av deras ”scientific taxation” blev imponerande. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Enbart den stimulansen ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. (När Harding tog över efter Wilson var den värsta marginalskatten ännu högre, under första världskriget hade den skruvats upp från 7 procent till 73!). Men det var låg- och medelinkomsttagarna som gynnades mest. 1928 slapp 98 procent av amerikanerna att betala någon inkomstskatt alls. Tala om ekonomisk frigörelse.
Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. I slutet av 1920-talet motsvarade USA:s andel av den totala världsproduktion otroliga 34 procent, en överlägsen distansering av samtliga övriga industriländer (närmast efter USA kom Storbritannien och Tyskland, vars andelar av världsproduktion låg strax över 10 procent).
Inkomsten per capita steg med 30 procent, reallönerna för vanliga medborgare ökade med 22 procent och arbetslösheten under Coolidgeåren snittade på 3,3 procent (1926 visade statistiken en arbetslöshetssiffra på en enda procent!). Coolidge och Mellon höll också ord med löftet att krympa staten (vilket deras sentida efterföljare Reagan inte förmådde, The Gippers insats var snarare hejda statens expansion). Mellan 1921-29 drogs den federala budgeten ner från 5,1 miljarder dollar till 3,3 miljarder. Den för epoken enorma statsskulden, ytterligare ett bittert arv efter Wilson och kriget, betades av från 22,3 miljarder dollar 1923 till 16,9 miljarder 1929.
Den brittiske historikern Paul Johnson har kallat Coolidge-epokens USA för ”det sista Arkadien” och skriver: ”What the twenties demonstrates was the relative speed with which industrial productivity could transform luxuries into necessities and spread them down the class pyramid” ("Modern Times", 1983). I boken "High Tide of American Conservatism" (2010) summerar Garland S Tucker 1920-talets framgångsrika republikanska politik så här: "Economic facts indicate that prosperity was indeed more widespread – and more widely distributed – than at any time in American history up to this point. Millions of Americans for the first time acquired a home, a car, and labour-saving appliances – many of the middle-class advantages that had hitherto been beyond their reach".
Börskraschen 1929 och Roosevelts New Deal betydde dock att radarparet Coolidge och Mellon hamnade i vanrykte. Det var, och är, djupt orättvist. Raset på börsen hade Coolidge redan anat skulle komma, en naturlig reaktion på en fartfylld ekonomi som nådde överhettning. Men när den svarta onsdagen inträffade i oktober 1929 hade han lämnat presidentposten.
Tyvärr beslutade Coolidges efterträdare Herbert Hoover (också republikan) att möta situationen genom en kraftfull återreglering av ekonomin, istället för att hålla huvudet kallt och låta marknadskrafterna komma i jämnvikt igen. Roosevelt gasade vidare på Hoovers linje, fast med ännu större frenesi och med inspiration från det kommunistiska Sovjetunionens planekonomiska experiment.
Följden blev totalt förödande, mänskligt som ekonomiskt, och krisen fördjupades till en långvarig depression. New Deal-politiken var bevisligen ett flagrant misslyckande, men märkligt nog kom den i eftervärldens ögon att länge hyllas och omhuldas. Roosevelt fick en gloria som han på intet sätt förtjänade och hans statsinterventionistiska linje blev dominerande i USA tills Reagan gjorde entré. (Den som vill fördjupa sig i det intressanta ämnet om Roosevelt och det amerikanska 30-talet rekommenderas varmt att läsa "The Forgotten Man: A New History of the Great Depression", 2007, av Amity Shlaes - som också skrivit en uppmärksammad biografi om Calvin Coolidge).
Vad hade hänt om Mellons och Coolidges ”scientific taxation” fortsatta att gälla? En sak torde vara bortom diskussion. Det är från dessa herrar vi ska lära, inte av deras antagonister. I alla fall om vi vill värna tillväxt, välstånd och en skapande ekonomi.