"Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra." Dessa rader av den portugisiske poeten Fernando Pessoa citerar akademiledamoten Horace Engdahl med längtansfylld avund i sin bok "Cigaretten efteråt". Jag förstår honom. Själv drabbades jag av en liknande känsla vid läsningen av författaren Stefan Zweigs klassiska memoarer "Världen av i går" från 1943.
Zweig växte upp i habsburgarnas Österrike-Ungern kring förra sekelskiftet och tillhörde samma generation av yngre europeiska intellektuella som Pessoa. De var lika hemmastadda i dubbelmonarkins Wien som i London, Paris eller Berlin. Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Frånsett några mindre väpnade konflikter i kartans marginaler härskade lugn, fred och framtidsoptimism. Vetenskapens landvinningar och industrikapitalismens tillväxtmaskin gav löften om ett dittills oanat välstånd, vars frukter allt fler fick del av. Demokratin hade ännu inte fått sitt genombrott. Men den politiska sfären var å andra sidan begränsad och i stort fanns klara tendenser till allmän liberalisering av samhällslivet.
Zweig skriver: ”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.
Vad gick snett? Svar: första världskriget som Europa snubblade in i 1914. När krutröken skingrades efter fyra exempellöst blodiga år på slagfälten var den gamla ordningen förödd, tiden hade tvingats ur led och formade nu en radikalt annorlunda verklighet.
Totalitära läror som kommunism, fascism och nazism förgiftade människors sinnen och öppnade vägen mot än värre katastrofer. Men även där demokratin slog rot blev den allomfattande staten normerande. Politiseringen kom att genomsyra hela den moderna tillvaron. Ingen kunde längre som Fernando Pessoa odla sin egen trädgård, oberörd av den nya politiska klassens svällande anspråk på att dirigera, diktera och reglera. I Pessoas och Zweigs privilegierade förkrigsvärld stod engagemanget för teatern, litteraturen, poesin och konsten i centrum. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman. Tänk om utvecklingen hade fortsatt att löpa längs den linjen.
Effekten av syndafallet 1914 blev istället en abrupt mentalitetsförändring, ett paradigmskifte hos de samhällsbärande skikten där humanisten trängdes ut av politikern och estetiken korrumperades av ideologin. Hade vi inte varit lyckligare om Österrike-Ungern och det forna Europa funnits kvar och tillåtits blomstra i en uppdaterad 2000-talsversion? Jag vågar faktiskt tro det.