Vad utmärks politikens väsen av? Konformistisk lidelse, ideologisk korstågsmentalitet, vi-och-dom, makt, tvång, stängt språk. Vad utmärks kulturens väsen av? Den fria vandringen, det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling, öppet språk.
Lite överdrivet uttryckt, givetvis. Men det tydliggör skillnaden mellan de bägge sfärerna, farliga att smälta ihop, då det ständigt är kulturens ömtåliga blomma som tenderar att malas ner i den politiska kvarnen och göras till instrument för något parti- eller statsintresse.
"Vad ska litteraturpolitiken göra? Hålla sig så långt borta från mig som överhuvudtaget är möjligt", dundrade filosofen och författaren Lars Gustafsson häromåret. En sund inställning. När politiker spelar kulturella locktoner finns goda skäl till misstro. Förkrympning, servilitet och beroende hotar. Konstnären riskerar att allt mer glida över i politikens spänningsfält och förfara sin substans. Få insåg detta lika tydligt som den amerikanske författaren Ernest Hemingway. 1936 skrev han ett brev till den i stalinväldet verksamme ryske litteraturkritikern och översättaren Ivan Kashkin. För honom klargör Hemingway med bestämdhet sitt credo, det är väl värt att begrunda:
"Jag kan inte bli kommunist därför att jag tror på endast en sak: frihet. I första hand ser jag till mig själv och mitt arbete. Sedan tar jag hand om min familj. Därefter hjälper jag min granne. Men staten som sådan bryr jag mig inte om. Allt som staten någonsin betytt är oskälig beskattning. Jag har aldrig begärt något av samhället. Jag tror på ett absolut minimum av regeringsmakt.
En författare är en zigenare. Han är inte skyldig någon regeringsmakt sin lojalitet. Om han är en god författare kommer han aldrig att tycka om styret han lever under. Hans hand borde vara emot det och dess händer kommer i sin tur alltid att vara emot honom. Den stund när någon lär känna makten kommer han att hata den. Därför att närhelst den växer blir den orättfärdig...
Varför skulle en författare vänta sig belöning eller uppskattning av en grupp människor eller av någon stat? Den enda belöningen finns i utförandet av ett fullgott arbete och det är belöning nog för vilken man som helst...Om man kan åstadkomma så mycket intensitet och mening som möjligt i en berättelse, då kommer den berättelsen att leva så länge den håller måttet. Ett sant konstverk varar för evigt, oavsett politiken."
Denna hållning ter sig naturligtvis idag totalt apart för den svårt ideologiförgiftade och i närmast sovjetiska dimensioner politikbesatta svenska kulturscenen. Vad blir kvar till evigheten av vad som produceras på dess tiljor? Det viktigaste stridsropet borde vara maningen till kamp för att befria konsten ur politikens korrumperande bojor. Man kan bara innerligt önska att fler vågar och vill följa Hemingways frihetliga väg.
Döda, vita anglosaxiska män har vi åtskilligt att lära av. Det är väl just därför som agitprop-knuttarna i vårt bildningssvaga och estetikhandikappade klimat föraktar dem så mycket. Vilket i sig visar nödvändigheten av mer Hemingway och mindre Aftonbladet Kultur.