Linköping fick onekligen ett brottartungt finbesök av det kulturella slaget under helgen som gick. Roy Andersson, den briljante och internationellt hyllade regissören, gästade Filmens dag i samband med visningen av hans senaste verk, "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" (belönad med Guldlejonet i Venedig förra året, minsann).
I ett samtal med publiken efteråt passade Roy Andersson på att hylla kommunens egen biosatsning, Linköpings filmsalonger som visar smalare kvalitetsrullar. "Det är fantastiskt att det finns en sådan här verksamhet i Linköping. Den precis lika viktig som att bygga Jas-plan", förklarade Anderson till åhörarnas jubel (Corren 23/11).
Jämförelsen med stadens flygindustri för Linköpings väl och ve i det aktuella fallet kan förvisso diskuteras... Men allmänt sett har Roy Andersson otvivelaktigt helt rätt i att kulturens roll för både vårt personliga och samhällets välbefinnande inte nog kan understrykas. Frågan är bara hur mycket politisk intervention, om någon, som är nödvändig för detta. Låt oss ta just Linköpings filmsalonger som exempel.
Sedan den 31 augusti hyr kommunen in sig i Filmstaden. Det välvilliga syftet är att frälsa oss med unikare filmer än vad den lokala kommersiella marknaden förmår göra på vita duken. Rullarna som vanligen går upp på Linköpings biografer är ju tämligen strömlinjeformade, vars konstnärliga halt knappast de lite kräsnare cineasterna har anledning att falla i trans över.
Denna brist åtgärdas nu genom att kommunen gett en särskilt kompetent tjänsteman uppdraget att plocka fram intressantare filmer åt medborgarna. Urvalet sker enligt kriterier (däribland ett mångfaldsperspektiv, givetvis) som i god demokratisk sammanträdesordning beslutats av kultur- och fritidsförvaltningen.
Någon direkt kioskvältarsuccé har visningarna emellertid inte hittills varit, trots ett relativt ringa biljettpris på 70 kronor. De första två månaderna kom endast omkring 10 besökare i snitt till varje föreställning. Å andra sidan kanske man få ge satsningen längre tid innan den sätter sig. Eller inte.
Ty finns egentligen något problem? Jag är själv cineast och upplever inga oöverstigliga hinder att få tag i nästan vilka filmer som helst. I princip kan jag beställa varenda rulle som jag är nyfiken på, antingen via DVD/Blu-ray eller få streamad på nätet. Inte minst Youtube har inneburit underbara möjligheter. Aldrig har marknadens utbud varit så rikt, varierat och lättillgängligt som i dag, både vad gäller klassiker och färskare verk.
Tack vare den moderna teknikutvecklingen kan man även lyxa till det med biokvalitet på stor skärm, alternativt duk, i det privata hemmet. Filmfreaks som vill samlas och kolla gemensamt kan göra detta i egna klubbar. Det är bara att bilda en. Filmkulturen kan utmärkt leva och frodas i Linköpings civilsamhälle, utan politiskbyråkratiska omsorger subventionerade med skattemedel.
Och varför ska de stackare som fullständigt struntar i konstnärlig film - tydligen finns ganska många sådana människor, obegripligt nog - tvingas bekosta inbitna cineasters stora fritidsintresse? Låt oss behålla mer av våra surt förvärvade pengar istället, så vi kan konsumera ännu mera film. Själva!