I Jörn Donners bok ”Ingmar Bergman: PM” (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:
”- Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
- Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
- Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.”
Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier. Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer.
Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut. ”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken ”Mellan Palme och Bohman” (1992).
Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera.
Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal. Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare. Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.
Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).
Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto. I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.