En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman "The Great Gatsby" har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island. Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.
20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen. Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande. Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.
I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.
Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: "Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den".
För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.
Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter. Som Coolidge uttryckte det: "Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd."
Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.
Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande? Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge. Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.
Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken "Calvin Coolidge: A Documentary Biography" av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer. Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29. Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.
Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt. Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?
Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin. Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.